8 Månader, nytt hus och syskon påväg =)
Ja igår torsdag 12/8 var de 8 månader sen du tittade ut. Tänk va tiden gått fort ändå. Trotts att vi tyckte att tiden stannade då vi för 8 månader sen fick våra liv helt upp och ner vänt, från att ha varit lyckliga dagen innan till att livet vändes upp och ner på en dag.
Va förbi minneslunden förra veckan de satt massa fina blommer på minneslunden och de var så lugnt och stillsamt en fin vårdag. Vi gick fram till trädet som din pappa har valt som ditt träd Malte. Det har sått ett ljus där hela vintern, men nu vågar vi inte sätta något ljus där inne bland allt gräs.
Nu väntar vi ju ditt syskon också som skall titta ut i Aug =). Har velat berätta de så länge men rädslan att något ska hända har gjort så vi inte riktigt vågat säga något till alla. Men nu är vi inne i v 26 så nu blir de bara lättare för varje vecka och dag som går. Jag vet att du är skyddsängel till h*n jag bär på i magen. Har varit många oroliga och jobbiga veckor för oss.
Här kommer en liten bild på magen som börjar bli stor nu =)
v 25 (24+6)
Sen har dem kommit en bit på tomten. Nu är allt klart för att plattan kan gjutas. Vilket vi hoppas blir nästa vecka. Ytterväggarna kommer ju om 3 veckor och då ska ju så mkt som möjligt vara klart runt om och speciellt plattan =). Så vi får åka upp nästa vecka med och se om de varit där och gjutit. Längtar så till huset är klart och den lill* i magen kommit också.
Utsikten från köket =)
Så här såg de ut idag 13/5-11
Ska skriva lite mer ang graviditeten och resan som varit från plusset fram tills där vi är idag.
//Mamma till världens finaste ängel <3
Va förbi minneslunden förra veckan de satt massa fina blommer på minneslunden och de var så lugnt och stillsamt en fin vårdag. Vi gick fram till trädet som din pappa har valt som ditt träd Malte. Det har sått ett ljus där hela vintern, men nu vågar vi inte sätta något ljus där inne bland allt gräs.
Nu väntar vi ju ditt syskon också som skall titta ut i Aug =). Har velat berätta de så länge men rädslan att något ska hända har gjort så vi inte riktigt vågat säga något till alla. Men nu är vi inne i v 26 så nu blir de bara lättare för varje vecka och dag som går. Jag vet att du är skyddsängel till h*n jag bär på i magen. Har varit många oroliga och jobbiga veckor för oss.
Här kommer en liten bild på magen som börjar bli stor nu =)
v 25 (24+6)
Sen har dem kommit en bit på tomten. Nu är allt klart för att plattan kan gjutas. Vilket vi hoppas blir nästa vecka. Ytterväggarna kommer ju om 3 veckor och då ska ju så mkt som möjligt vara klart runt om och speciellt plattan =). Så vi får åka upp nästa vecka med och se om de varit där och gjutit. Längtar så till huset är klart och den lill* i magen kommit också.
Utsikten från köket =)
Så här såg de ut idag 13/5-11
Ska skriva lite mer ang graviditeten och resan som varit från plusset fram tills där vi är idag.
//Mamma till världens finaste ängel <3
6 månader sen!
Då har de gått 6 månader sen du kom och vände lika fort. Det var i lördags för snart en vecka sen. Den dagen då allt hände känndes de som att tiden stod still och aldrig skulle kunna röra sig framåt. Men de har den gjort och de har redan gått ett halvår, helt otroligt hur fort tiden går.
De öppna såren har slutat och blöda och nu bär vi med oss vår lilla son i våra hjärtan.
De öppna såren har slutat och blöda och nu bär vi med oss vår lilla son i våra hjärtan.
//Mamma till världens finaste ängel
Lång Februari usch...
De flesta säger att Februari är en kort månad och att den går fort. Men inte i år för mig. Varit den längsta Februari någonsin. Så nu önskar jag att denna månaden snart är över. Vet att de bara är en vecka kvar. Men känns som denna veckan kommer bli väldigt lång. När den är klar så blir de nog lättare för då är de Mars och våren och sommaren börjar närma sig.
Har nu äntligen tagit kort på Maltes fötter i kristalblocket som mamma och pappa fixade i Thailand.
Här kommer den iallafall, är inte tagen med bästa kameran.
Ska även hinna ta bilder på hela hyllan innan vi flyttar.
Har nu äntligen tagit kort på Maltes fötter i kristalblocket som mamma och pappa fixade i Thailand.
Här kommer den iallafall, är inte tagen med bästa kameran.
Ska även hinna ta bilder på hela hyllan innan vi flyttar.
//Mamma till världens finaste ängel
Gårdagen 2 feb dagen då du skulle ha kommit =(
Så kom vi till slut fram till den 2 Feb igår. I går var de beräknat att du skulle ha kommit vår älskade son. Men tyvärr som sagt så valde livet en annan väg för dig. De kom en ängel och hämtade dig alldeles förtidigt. Tyvärr på grund av att jag din mamma inte hade tillräckligt stark livmoderhals. Men jag hoppas verkligen att du har de toppen där uppe med alla andra barn som också tyvärr lämnat sina föräldrar väldigt tidigt.
Vaknade och kände en tugnd i kroppen. Din pappa åkte i väg och tränade på morgonen. Gjorde i ordning oss och sen åkte till blomsteraffären och köpte en buket med röda rosor. Din pappa tyckte också att du skulle få en liten nalle som vi satte bland rosorna samt ett ljus som är format som ett hjärta.
Väl framme på minnelunden så blåste de en massa så de var svårt att tända ljuset men vi lyckades till slut. Satte ner rosorna i vatten och gick sen bort till dig. Ställde oss vid ett träd som vi tände ett ljus vid för några månader sen som har blivit ditt träd för oss. När vi väl stod där började tårarna att rinna. Tankarna kom tillbaka att vi hade sett fram emot denna dagen att få höra dig skrika och få med oss dig hem. Men tyvärr blev de inte så utan vi fick hälsa på dig på en minneslund i stället. Vilket vi verkligen inte hade några som helst tankar på när vi fick veta att vi väntade dig.
Men du är lika älskad för de vår son. Tittar på dina fötter varje dag och ser din vackra kropp framför mig som jag önskar så att jag kunde få tillbaka och bara ge en stor å varm kram och säga till dig personligen att jag älskar dig så.
Men en vacker dag kommer vi att träffas och då ska jag ta dig i min famn och aldrig släppa taget om dig.
Detta satte vi på graven:
Vaknade och kände en tugnd i kroppen. Din pappa åkte i väg och tränade på morgonen. Gjorde i ordning oss och sen åkte till blomsteraffären och köpte en buket med röda rosor. Din pappa tyckte också att du skulle få en liten nalle som vi satte bland rosorna samt ett ljus som är format som ett hjärta.
Väl framme på minnelunden så blåste de en massa så de var svårt att tända ljuset men vi lyckades till slut. Satte ner rosorna i vatten och gick sen bort till dig. Ställde oss vid ett träd som vi tände ett ljus vid för några månader sen som har blivit ditt träd för oss. När vi väl stod där började tårarna att rinna. Tankarna kom tillbaka att vi hade sett fram emot denna dagen att få höra dig skrika och få med oss dig hem. Men tyvärr blev de inte så utan vi fick hälsa på dig på en minneslund i stället. Vilket vi verkligen inte hade några som helst tankar på när vi fick veta att vi väntade dig.
Men du är lika älskad för de vår son. Tittar på dina fötter varje dag och ser din vackra kropp framför mig som jag önskar så att jag kunde få tillbaka och bara ge en stor å varm kram och säga till dig personligen att jag älskar dig så.
Men en vacker dag kommer vi att träffas och då ska jag ta dig i min famn och aldrig släppa taget om dig.
Detta satte vi på graven:
// Mamma till världens finaste ängel
Vackert kristallblock
Igår kom mina föräldrar hem från Thailand. De hade varit där i 17 dagar. De va bruna som vanligt. Börjar nästan bli som en vanlig bild nu när de är där 2 gånger/år.
De hade gjort en kristalkub med Maltes fötter i. Var så nyfiken på hur den skulle se ut. Men gud va vacker den var. De var exakt samma storlek som Malte hade på sina fötter. Detta gjorde de genom att bara ta bilden av fötterna och tog ett kort på dem som mamma och pappa hade med sig. Mycket billigare än vad de skulle ha kostat här i Sverige. Mamma fick stå där och förklara att de skulle vara exakt i den storleken inte en milimeter större eller mindre, och sa att när hon skulle förklara detta så bröjade tårarna rinna på henne, då hon skulle säga att han inte finns längre utan tyvärr är död och de är därför som de var så viktigt med att dem skulle vara exakta i storleken.
Fötterna är i mitten och på ena sidan står de Malte och på den andra sidan står de 2010-09-12.
Ska se om jag kan ta en bra bild imorn när de är just och lägga in den här så ni får se hur otroligt fin den är. Mitt älskade barns vackra fötter.
Igår när jag kom hem tog jag och ställde upp den på hans hylla och sen satte jag orginalavtrycket bakom och dem var verkligen exakta i storleken. Som sagt den är så ortoligt fin.....
Fick en skiva från en vän som varit med om samma hemska händelse och på den skivan finns en så fin sång som jag tycker om så mkt. De är en skiva från en mamma som också mist sitt barn.
Så jag önskar att de är så här du har de där uppe mitt älskade barn. Att du har en massa moln att sitta på och titta ner på oss din mamma och pappa som pratar med dig varje dag.
De hade gjort en kristalkub med Maltes fötter i. Var så nyfiken på hur den skulle se ut. Men gud va vacker den var. De var exakt samma storlek som Malte hade på sina fötter. Detta gjorde de genom att bara ta bilden av fötterna och tog ett kort på dem som mamma och pappa hade med sig. Mycket billigare än vad de skulle ha kostat här i Sverige. Mamma fick stå där och förklara att de skulle vara exakt i den storleken inte en milimeter större eller mindre, och sa att när hon skulle förklara detta så bröjade tårarna rinna på henne, då hon skulle säga att han inte finns längre utan tyvärr är död och de är därför som de var så viktigt med att dem skulle vara exakta i storleken.
Fötterna är i mitten och på ena sidan står de Malte och på den andra sidan står de 2010-09-12.
Ska se om jag kan ta en bra bild imorn när de är just och lägga in den här så ni får se hur otroligt fin den är. Mitt älskade barns vackra fötter.
Igår när jag kom hem tog jag och ställde upp den på hans hylla och sen satte jag orginalavtrycket bakom och dem var verkligen exakta i storleken. Som sagt den är så ortoligt fin.....
Fick en skiva från en vän som varit med om samma hemska händelse och på den skivan finns en så fin sång som jag tycker om så mkt. De är en skiva från en mamma som också mist sitt barn.
Så jag önskar att de är så här du har de där uppe mitt älskade barn. Att du har en massa moln att sitta på och titta ner på oss din mamma och pappa som pratar med dig varje dag.
Jag sitter på ett moln och tittar ner på dig
och när jag vinkar med min fot så ser du kanske mig
Jag ligger på ett moln och kanske ser du mig
men jag kan höra varje gång du ropar efter mig
Jag finns hos dig varje natt och dag
jag finns hos dig i varje andetag
finns hos dig, finns alltid inom dig
jag finns hos dig när du tänker på mig
finns jag där
jag finns alltid här
Jag sitter på ett moln och du ropar till mig
du frågar hur jag har det och då säger jag till dig
att ja, jag har det bra, och finns alltid här för dig
och vet ju säkert att vi kommer träffas, ses igen
Du finns här hos mig varje natt och dag
ja du finns hos mig i varje andetag
finns hos mig, finns alltid inom dig
ja du finns hos mig när jag tänker på dig
finns du där
du finns alltid här
Dagen då frågorna kanske kunde få ett svar.....
Då kom dagen vi skulle tillbaka ännu en gång till huset där vi fölorade Malte. Denna gången var de för att träffa läkaren och få reda på om de fanns någon förklaring på varför detta hände.
Äntligen kanske man kunde så svar på frågorna jag hade legat och grubblat på under i 6 veckor. Varför? Infektion? Kunde vi ha gjort något?
Då vi satte oss i blien kom ångesten att vi visste att vi var tvugna att gå in i entréplan och se alla gravida och nyförlösta. Men vi skulle vara där kl 10 så de fanns inga i fiket ialalfall vilket jag tyckte var väldigt skönt. Man känner sig jättehemsk när man tänker så. Men just nu så är mina tankar sådan.
Väl i väntrumet så var de bara vi där till en början. men eftersom läkaren var lite sen hann flera gravida kvinnor komma in och sätta sig med sina magar. Trotts att jag vet att man går på specialförlossningen pga av en anledning antingen att mamman har någon sjukdom eller att de kan vara något med barnet så känns de ändå jobbigt att se alla magar.
Så kom vi äntligen in till läkaren. Nervös var man ska jag säga för man visste inte vad vi skulle vänta oss.
Jag fick börja att förklara hur jag hade mått och hur detta hade börjat. Sa som de var att jag hade haft lite sammandragningar och att flytningarna hade ökat vissa dagar. Senast tisdagen då vi var på ultraljud och att jag sen vaknade av att jag blödde. Frågade även ang mina höfter och min rygg som jag hade haft ont i till och från under hela graviditeten. Men han trodde inte att de hade något med detta att göra. Utan mer att de var fogglossningar. Vilket jag också trodde men som barnmoskan sa att de får man inte så tidigt. Så nu vet jag de till nästa graviditet.
Sen började han med att berätta att de inte berodde på någon infektion iallafall. Samt att de inte var något kromosomfel på Malte. Att jag inte hade stött ut han pga av något med vårat blod iallafall. Sen så hade de inte fått svaren på oduktionen av moderkakan och på Malte då de hade varit så mycket hos patologen. Men läkaren hade iallafall ringt och frågat om de var några synliga fel på moderkakan. Å de var de inte, precis som de stod i min förlossningsjournal. Så läkaren sa att han skulle höra av sig så fort han fick reda på svaren från patologen.
Läkaren sa att den enda orsaken till detta tragiska var att min livmodertapp/hals inte orkar hålla emot trycket när det växer och fostervattnet fylls på. Så jag har en cervixinsufficiens som de så fint heter på läkarspråk. Vilket inte förvånar mig de minsta att de är just jag av alla som ska ha detta. Jag som inte har/haft tillräcklig i mitt liv.
Så till nästa graviditet så ska de sätte ett cerklage som de heter att de syr/sätter ringar runt livmoderhalsen för att hjälpa den att orka hålla emot kommande barn. Så de skulle han skriva i journalen så att de står ifall man inte får samma läkare eller om de blir något tjafs om detta. För de är tydligen inte så vanligt att man sätter ett sådant efter bara ett sent missfall.
Efter de så gjorde läkaren en undersökning för att se att allt så bra ut och de gjorde de =)
Sen åkte vi hem och tog de lugnt. De tog nog max en vecka innan läkaren ringde och sa att han fått svaren från patologen. De fanns som han trodde inga fel på varken Malte eller moderkakan i mikroskop heller. Så då sa han att jag har cervixinsufficiens.
På ett sätt var de skönt atta veta att de inte var något fel på varken mig eller L och absolut inget fel på Malte. Men samtidigt som man tycker att de är konstigt att man ska behöva genomgå detta hemska för att de skall upptäcka att man har cervixinsufficens idagens sjukvård. Men men...får se de att de finns något att göra nästa graviditet iallafall och som sagt att Malte var helt frisk.
Mamma till världens finaste ängel <3
Äntligen kanske man kunde så svar på frågorna jag hade legat och grubblat på under i 6 veckor. Varför? Infektion? Kunde vi ha gjort något?
Då vi satte oss i blien kom ångesten att vi visste att vi var tvugna att gå in i entréplan och se alla gravida och nyförlösta. Men vi skulle vara där kl 10 så de fanns inga i fiket ialalfall vilket jag tyckte var väldigt skönt. Man känner sig jättehemsk när man tänker så. Men just nu så är mina tankar sådan.
Väl i väntrumet så var de bara vi där till en början. men eftersom läkaren var lite sen hann flera gravida kvinnor komma in och sätta sig med sina magar. Trotts att jag vet att man går på specialförlossningen pga av en anledning antingen att mamman har någon sjukdom eller att de kan vara något med barnet så känns de ändå jobbigt att se alla magar.
Så kom vi äntligen in till läkaren. Nervös var man ska jag säga för man visste inte vad vi skulle vänta oss.
Jag fick börja att förklara hur jag hade mått och hur detta hade börjat. Sa som de var att jag hade haft lite sammandragningar och att flytningarna hade ökat vissa dagar. Senast tisdagen då vi var på ultraljud och att jag sen vaknade av att jag blödde. Frågade även ang mina höfter och min rygg som jag hade haft ont i till och från under hela graviditeten. Men han trodde inte att de hade något med detta att göra. Utan mer att de var fogglossningar. Vilket jag också trodde men som barnmoskan sa att de får man inte så tidigt. Så nu vet jag de till nästa graviditet.
Sen började han med att berätta att de inte berodde på någon infektion iallafall. Samt att de inte var något kromosomfel på Malte. Att jag inte hade stött ut han pga av något med vårat blod iallafall. Sen så hade de inte fått svaren på oduktionen av moderkakan och på Malte då de hade varit så mycket hos patologen. Men läkaren hade iallafall ringt och frågat om de var några synliga fel på moderkakan. Å de var de inte, precis som de stod i min förlossningsjournal. Så läkaren sa att han skulle höra av sig så fort han fick reda på svaren från patologen.
Läkaren sa att den enda orsaken till detta tragiska var att min livmodertapp/hals inte orkar hålla emot trycket när det växer och fostervattnet fylls på. Så jag har en cervixinsufficiens som de så fint heter på läkarspråk. Vilket inte förvånar mig de minsta att de är just jag av alla som ska ha detta. Jag som inte har/haft tillräcklig i mitt liv.
Så till nästa graviditet så ska de sätte ett cerklage som de heter att de syr/sätter ringar runt livmoderhalsen för att hjälpa den att orka hålla emot kommande barn. Så de skulle han skriva i journalen så att de står ifall man inte får samma läkare eller om de blir något tjafs om detta. För de är tydligen inte så vanligt att man sätter ett sådant efter bara ett sent missfall.
Efter de så gjorde läkaren en undersökning för att se att allt så bra ut och de gjorde de =)
Sen åkte vi hem och tog de lugnt. De tog nog max en vecka innan läkaren ringde och sa att han fått svaren från patologen. De fanns som han trodde inga fel på varken Malte eller moderkakan i mikroskop heller. Så då sa han att jag har cervixinsufficiens.
På ett sätt var de skönt atta veta att de inte var något fel på varken mig eller L och absolut inget fel på Malte. Men samtidigt som man tycker att de är konstigt att man ska behöva genomgå detta hemska för att de skall upptäcka att man har cervixinsufficens idagens sjukvård. Men men...får se de att de finns något att göra nästa graviditet iallafall och som sagt att Malte var helt frisk.
Mamma till världens finaste ängel <3
Minnesstunden/namngivningen av Malte
Då kom dagen jag fasat för ända sen den 12 Sep. Att ha en minnesstund och namngivning för Malte. Min och L:s son som vi hade sett fram emot så mycket med att få bli en familj och mysa och se han växa och utvecklas. Men i stället ska man begrava sin älskade son.
Vi hade tillslut fått fram hur vi ville att de skulle vara under den stunden som vi skulle vara på minneslunden. G från sjukhuskyrkan hade satt ihop ett litet "program" med namngivning, en dikt och en psalm som ska läsas.
Vaknade vid kl 9 den 8 Okt. Vi skulle vara i Starrkärr kl 13.00. Kände på morgonen att de var en tyngd känsla i kroppen. Ville på ett sätt att klockan inte skulle bil 13 men ändå på något konstigt sätt så ville jag de.
Efter att ha duschat och gjort oss i iordning. Så var de att åka och handla en blomma att lägga på minneslunden. Gick in i blommsterbutiken i Kungälv och sa att vi ville ha en buket att lägga eller sätta i en minneslund. Kändes som att hon i affärer tog hur lång tid på sig som helst. Kände bara hur gråten växe i halsen under tiden som hon knöt ihop buketten. Hittade också ett litet kort med en nalle och massa hjärtan på som vi köpte. När vi äntligen hade betalat gick vi snabbt ut ur affären. Tårarna kom så fort jag satte mig i bilen. Sen rann dem lite hela tiden hela vägen till Starrkärrs kyrkogård.
När vi kom fram till kyrkogården. Skrev jag på kortet. Men ska säga att jag inte såg så mkt då tårarna bara fylldes på hela tiden. Men tillslut fick jag skrivit: Vila i fred vår älskade son Malte. Älskar dig. Puss mamma och pappa.
Mamma, pappa, lillebror, lillasyster och L:s mamma var med oss. Blev ännu jobbigare när jag kom ut ur bilen och såg att mamma och L:s mamma redan grät. Samt att lillebror och lillasyster började få tårar i ögonen på väg till minneslunden. Men kunde ändå hålla emot. Men väl framme vid minneslunden och när G från sjukhuskrykan började läsa från vårat ihop satta "program" gick de inte att hålla tillbaka gråten och tårarna bara rann ner för kinderna på oss alla som var där. Men G läste jättefint och tände ett ljus för Malte som hans morfar (min pappa) höll under cermonin, som står på hans hylla här hemma nu.
När G hade läst upp allt som vi hade bestämmt skulle vara med, så gick vi och la blommorna vid stenen som man får sätta blommor vid. Där stod vi en stund och kramade varandra och lät tårarna rinna. Vi tog också hej då till G. Sen tog vi ett sista farväl till Malte.
Efteråt åkte vi hem till L:s mamma och tog lite kaffe och bulle. Där satt vi i några timmar och bara snackade.
Eftersom de var fredag så åkte vi bara hem efteråt och satte oss i soffan och tittade på tv och tände ljuste som vi hade fått vid cermonin.
Även om de var en jobbigt dag som man hade fasat för så på något konstigt sätt så kändes de ändå skönt att de var gjort. Känns fel att säga så också när man tagit farväl av sitt barn. Men de är svårt att förklara. Kändes som att dem största och jobbigaste sakerna var färdiga och man kunde nu sörja och börja bearbeta sorgen riktigt.
Igår den 28/11 hade du namnsdag min son. Hoppas du hade en bra dag där uppe på molnen med de andra barnen.
Pussar och kramar Mamma <3
Vi hade tillslut fått fram hur vi ville att de skulle vara under den stunden som vi skulle vara på minneslunden. G från sjukhuskyrkan hade satt ihop ett litet "program" med namngivning, en dikt och en psalm som ska läsas.
Vaknade vid kl 9 den 8 Okt. Vi skulle vara i Starrkärr kl 13.00. Kände på morgonen att de var en tyngd känsla i kroppen. Ville på ett sätt att klockan inte skulle bil 13 men ändå på något konstigt sätt så ville jag de.
Efter att ha duschat och gjort oss i iordning. Så var de att åka och handla en blomma att lägga på minneslunden. Gick in i blommsterbutiken i Kungälv och sa att vi ville ha en buket att lägga eller sätta i en minneslund. Kändes som att hon i affärer tog hur lång tid på sig som helst. Kände bara hur gråten växe i halsen under tiden som hon knöt ihop buketten. Hittade också ett litet kort med en nalle och massa hjärtan på som vi köpte. När vi äntligen hade betalat gick vi snabbt ut ur affären. Tårarna kom så fort jag satte mig i bilen. Sen rann dem lite hela tiden hela vägen till Starrkärrs kyrkogård.
När vi kom fram till kyrkogården. Skrev jag på kortet. Men ska säga att jag inte såg så mkt då tårarna bara fylldes på hela tiden. Men tillslut fick jag skrivit: Vila i fred vår älskade son Malte. Älskar dig. Puss mamma och pappa.
Mamma, pappa, lillebror, lillasyster och L:s mamma var med oss. Blev ännu jobbigare när jag kom ut ur bilen och såg att mamma och L:s mamma redan grät. Samt att lillebror och lillasyster började få tårar i ögonen på väg till minneslunden. Men kunde ändå hålla emot. Men väl framme vid minneslunden och när G från sjukhuskrykan började läsa från vårat ihop satta "program" gick de inte att hålla tillbaka gråten och tårarna bara rann ner för kinderna på oss alla som var där. Men G läste jättefint och tände ett ljus för Malte som hans morfar (min pappa) höll under cermonin, som står på hans hylla här hemma nu.
När G hade läst upp allt som vi hade bestämmt skulle vara med, så gick vi och la blommorna vid stenen som man får sätta blommor vid. Där stod vi en stund och kramade varandra och lät tårarna rinna. Vi tog också hej då till G. Sen tog vi ett sista farväl till Malte.
Efteråt åkte vi hem till L:s mamma och tog lite kaffe och bulle. Där satt vi i några timmar och bara snackade.
Eftersom de var fredag så åkte vi bara hem efteråt och satte oss i soffan och tittade på tv och tände ljuste som vi hade fått vid cermonin.
Även om de var en jobbigt dag som man hade fasat för så på något konstigt sätt så kändes de ändå skönt att de var gjort. Känns fel att säga så också när man tagit farväl av sitt barn. Men de är svårt att förklara. Kändes som att dem största och jobbigaste sakerna var färdiga och man kunde nu sörja och börja bearbeta sorgen riktigt.
Igår den 28/11 hade du namnsdag min son. Hoppas du hade en bra dag där uppe på molnen med de andra barnen.
Pussar och kramar Mamma <3
Att köpa nalle till sitt änglabarn...
Tills slut hade vi bestämt oss för att skicka med en liten nalle i kistan med Malte. Så han hade något att gosa med där uppe i himlen. Vi hade ju inte köpt något innan utan vi ville avvakta. Men nu skulle vi ta de stora steget efter allt som hänt och gå in och köpa en nalle till Malte. Vi gick bara in i en affär i Kungälv. L hittade nallen som var så söt och otroligt mjuk. Betalade och gick sedan direkt till bilen. Märkte på L att han tyckte de va jobbigt då han gick ut ur affären direkt när han hade valt nallen. När vi satte oss i bilen så brast de totalt för L. Kunde inte heller hålla tillbaka tårarna. Vem kan egentligen de när man ska köpa en nalle till sin son som inte finns hos en.
Sen när vi hade samlat oss igen så körde vi till östra sjukhuset där vi skulle lämna nallen till G i sjukhuskyrkan. När vi väl kom fram och träffade G och jag lämnade över nallen brast de totalt för mig. Kunde inte hålla tillbaka tårarna och gråten. Just då blev de så himla verkligt att han inte fanns oss hos och att vi hade köpt en nalle till vår älskade son som skulle kremeras vilken dag som helst. Hade ju bara gått och tänkt att vi skulle köpa goa nallar till vårt barn, men absolut inte till ens ängla barn. Jag bara grät hela väg ut från sjukhuskyrkan och hela vägen hem. Men de vill verkligen inte ta slut där heller utan inte fören ca 3 timmar senare slutade jag gråta. Så detta var en jobbig dag.
Ca veckan efter fick vi ett brev från kyrkogården att Maltes aska var spridd. Men de hade blivit lite fel. Vi hade valt en minneslund på en kyrkogård där vi ska bygga hus. Men G ringde och sa att de hade blivit ett missförstånd. Hälp tänkte jag då. Va har nu hänt?? Men de var inte så farligt som jag trodde utan blev till de bättre. De var tydligen så att de hade två minneslundar vilket vi inte visste. De har en som man gräver ner urnan och en där de sprider askan. Vi visste bara om den där de gräver ner urnan. Men G hade skrivit på pappret spridning av askan som de alltid gör. Och då hade de på kyrkan tolkat de precis ut efter orden och spridit askan på den andra minneslunden. Men innan vi visste hur de såg ut på den andra så blev man lite skeptisk och irriterad. Vi tyckte ju de va så fint på den minneslunden vi hade bestämt oss för. För vi ville bara att de skulle vara så bra för Malte som de går att göra. Men L:s mamma känner en som jobbar på kyrkogården och han sa att han tyckte de var bättre på den minneslunden som Malte hade blivit sprid. Så vi litade på honom.
Sen när vi hade samlat oss igen så körde vi till östra sjukhuset där vi skulle lämna nallen till G i sjukhuskyrkan. När vi väl kom fram och träffade G och jag lämnade över nallen brast de totalt för mig. Kunde inte hålla tillbaka tårarna och gråten. Just då blev de så himla verkligt att han inte fanns oss hos och att vi hade köpt en nalle till vår älskade son som skulle kremeras vilken dag som helst. Hade ju bara gått och tänkt att vi skulle köpa goa nallar till vårt barn, men absolut inte till ens ängla barn. Jag bara grät hela väg ut från sjukhuskyrkan och hela vägen hem. Men de vill verkligen inte ta slut där heller utan inte fören ca 3 timmar senare slutade jag gråta. Så detta var en jobbig dag.
Ca veckan efter fick vi ett brev från kyrkogården att Maltes aska var spridd. Men de hade blivit lite fel. Vi hade valt en minneslund på en kyrkogård där vi ska bygga hus. Men G ringde och sa att de hade blivit ett missförstånd. Hälp tänkte jag då. Va har nu hänt?? Men de var inte så farligt som jag trodde utan blev till de bättre. De var tydligen så att de hade två minneslundar vilket vi inte visste. De har en som man gräver ner urnan och en där de sprider askan. Vi visste bara om den där de gräver ner urnan. Men G hade skrivit på pappret spridning av askan som de alltid gör. Och då hade de på kyrkan tolkat de precis ut efter orden och spridit askan på den andra minneslunden. Men innan vi visste hur de såg ut på den andra så blev man lite skeptisk och irriterad. Vi tyckte ju de va så fint på den minneslunden vi hade bestämt oss för. För vi ville bara att de skulle vara så bra för Malte som de går att göra. Men L:s mamma känner en som jobbar på kyrkogården och han sa att han tyckte de var bättre på den minneslunden som Malte hade blivit sprid. Så vi litade på honom.
Du har rest till en värld
Långt bort men ändå så nära
Där en ängel ska finnas hos dig
Var inte rädd
En plats där tiden står still, där du kan leka hur länge du vill
För där godheten rå´r är du trygg och varm
Men det kommer en dag då vi ses du och jag
Trots det mörka som hänt brinner ett ljus som du tänt
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Längtat har jag
så länge till dig
Somnar i stillsamt behag
I varje dröm
så finns du hos mig
Du bor i mitt hjärtas slag
För du är det barn som jag inte har
men varje minut finns du här
Jag känner dig väl
fast du inte finns
Jag älskar och håller dig kär
i min dröm
Livet är tungt
men hoppet består
Smärtan får inte ta vid
Tomheten drar
men lämnar ett spår
av sorg i min längtan till dig
PUSS MAMMA <3
Dikt!!
Hittade en fin dikt idag. Vilket faktiskt stämmer in på mig just nu...
MIN STARKA MAMMA
Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla
Men när alla andra sover om natten har jag sett hennes tårar falla
Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå
Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne att förstå
Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta,
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta
Hon bär ett leende, ett leende hon tror döljer.
Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer
Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har
När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr,
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr
Men jag vet att det inte hjälper, eller lättar bördorna hon bär
Vad hon än säger, hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.
Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla
Men när alla andra sover om natten har jag sett hennes tårar falla
Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå
Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne att förstå
Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta,
Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta
Hon bär ett leende, ett leende hon tror döljer.
Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer
Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar.
Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har
När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr,
försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr
Men jag vet att det inte hjälper, eller lättar bördorna hon bär
Vad hon än säger, hur hon än mår.
Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår.
Dagarna efter förlusten av Malte!!
Dagarna efter kändes som man levde i en egen liten värld. Vi hade riktigt inte än fattat vad som hade hänt. Utan önskade fortfarande att någon skulle väcka oss ur mardrömen. Så när man vaknade hemma och kände på magen så var den helt tom. Även om jag inte hade fått så stor mage vid den tiden så var den nästan redan bort bara någon dag efter förlossningen. Men jag kunde ändå känna den känsla som jag gjorde när Malte rörde sig i magen. Var nog mycket fantomkänsla som satt kvar. Så de var jobbigt att känna samma kittlande känsla som man gjorde söndagen den 12 sep. Då blev de verkligen påtagligt att de inte fanns någon kvar där inne.
När vi låg uppe på förlossningen kom kuratorn upp och började prata om begravning, om vi ville ha en egen eller om han skulle kremeras och hamna i kviberg. Allt snurrade redan och så kom hon upp och började prata om begravning å allt. Hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle behöva begrava mitt egna barn. Utan ett barn ska ju dö efter sin föräldrar. De enda vi kunde svara på var att vi inte ville att han skulle hamna i kviberg, utan närmare oss.
Kuratorn hjälpe oss att ta kontakt med sjukhuskyrkan ang begravning å allt.
Hemma orkade vi inte göra så mycket. Ville helst inte gå ut eller synas alls. Tur var att vi hade varandra, så vi kunde stötta varandra. Samt våra föräldrar som vi bara kunde ringa när som helst under dygnet. När en av oss var ledsen så var den andre stark och tröstade. Tog promenader på kvällarna då de var mörkare för att de skulle vara så lite folk som möjligt. Ibörjan åkte vi bara mellan lägenheten och våra föräldrar.
Man vaknade och tittade på de små fötterna varje morgon ( vilket vi fortfarande gör) som står på hyllan ovanför tv:n. De är så vackra de är de enda vi har kvar från vår älskade son. Samt bilderna på honom som vi tog på sjukhuset där han låg i den lilla korgen. Men ju fler dagar som gick desto mer kom verkligheten i kapp en och man började nu inse att de tyvärr inte var någon mardröm utan verkligheten.
Första dagarna man kollade på fötterna så rann bara tårarna ner för kinderna. Vissa dagar var jobbigare än andra.
Men på fredagen veckan efter skulle vi tillbaka till KK-huset för att jag skulle lämna prover, då jag hade så lågt Hb (blodvärde) efter förlossningen. Då kom ångesten att man skulle behöva gå in i de huset ännu en gång. Inte nog med att man skulle in i huset igen utan man skulle också in på dagvården där alla gravida går.
Så när vi kom dit fick vi sätta oss i sofforna och precis framför oss satt kvinnor som skulle ha vilken dag som helst. Men en maskin på magen som man hör hjärtljuden. Vilket var extremt jobbigt att höra och se på.
En morgon ringde G från sjukhuskyrkan och ville boka en tid ang hur vi skulle gå vidare med begravningen av Malte. Så kom dagen vi hade bestämt. Vi började berätta att vi vill ha honom nära oss. Så de fick bli i kungälv eller i Ale dit vi ska flytta. Så G som var en helt underbar människa ringde och kollade om de hade minneslundar där vi önskade. Sen frågade hon om vi ville ta farväl av Malte en gång till innan han skulle kremeras. Om vi ville de skulle de ske inne på obduktionen i något rum där. Men av den anledningen att jag arbeter i huset brevid obduktionen och ibland går för där. Så kände vi att de skulle vara alldeles för jobbigt för mig att koppla ihop sista avskeedet av Malte där. Så vi bestämde att vi hade sagt farväl inne på förlossningen. Även om vi ville skicka med något i kistan med honom. Vi hade ju inte hunnit köpa något än, så vi sa att vi ville skicka med något men vi inte hade bestämt vad än. Men som tur var så var de inte bråttom, utan vi hade ca 2 veckor på oss innan han skulle kremeras. Men bara av att sitta där och planera sitt barns begravning är något av de tuffaste jag någonsin gjort om inte de tuffaste. För här hade man gått och sett fram emot allt underbart som skulle ha kommit, och så vänds livet helt upp och ner på bara en dag.
Planeringen av minnestunden och namngivningen gick långsamt framåt. Vi ville inte ha en massa psalmer och sånger med. Utan bara en lätt och enkel namngivning och minnesstund på minneslunden som tillslut med Starrkär i Ale.
Får fortsätta skriva fortsättningen en annan dag, blir annars så långa inlägg...
Hoppas du har de bra där uppe min prins // Kramar Mamma
När vi låg uppe på förlossningen kom kuratorn upp och började prata om begravning, om vi ville ha en egen eller om han skulle kremeras och hamna i kviberg. Allt snurrade redan och så kom hon upp och började prata om begravning å allt. Hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle behöva begrava mitt egna barn. Utan ett barn ska ju dö efter sin föräldrar. De enda vi kunde svara på var att vi inte ville att han skulle hamna i kviberg, utan närmare oss.
Kuratorn hjälpe oss att ta kontakt med sjukhuskyrkan ang begravning å allt.
Hemma orkade vi inte göra så mycket. Ville helst inte gå ut eller synas alls. Tur var att vi hade varandra, så vi kunde stötta varandra. Samt våra föräldrar som vi bara kunde ringa när som helst under dygnet. När en av oss var ledsen så var den andre stark och tröstade. Tog promenader på kvällarna då de var mörkare för att de skulle vara så lite folk som möjligt. Ibörjan åkte vi bara mellan lägenheten och våra föräldrar.
Man vaknade och tittade på de små fötterna varje morgon ( vilket vi fortfarande gör) som står på hyllan ovanför tv:n. De är så vackra de är de enda vi har kvar från vår älskade son. Samt bilderna på honom som vi tog på sjukhuset där han låg i den lilla korgen. Men ju fler dagar som gick desto mer kom verkligheten i kapp en och man började nu inse att de tyvärr inte var någon mardröm utan verkligheten.
Första dagarna man kollade på fötterna så rann bara tårarna ner för kinderna. Vissa dagar var jobbigare än andra.
Men på fredagen veckan efter skulle vi tillbaka till KK-huset för att jag skulle lämna prover, då jag hade så lågt Hb (blodvärde) efter förlossningen. Då kom ångesten att man skulle behöva gå in i de huset ännu en gång. Inte nog med att man skulle in i huset igen utan man skulle också in på dagvården där alla gravida går.
Så när vi kom dit fick vi sätta oss i sofforna och precis framför oss satt kvinnor som skulle ha vilken dag som helst. Men en maskin på magen som man hör hjärtljuden. Vilket var extremt jobbigt att höra och se på.
En morgon ringde G från sjukhuskyrkan och ville boka en tid ang hur vi skulle gå vidare med begravningen av Malte. Så kom dagen vi hade bestämt. Vi började berätta att vi vill ha honom nära oss. Så de fick bli i kungälv eller i Ale dit vi ska flytta. Så G som var en helt underbar människa ringde och kollade om de hade minneslundar där vi önskade. Sen frågade hon om vi ville ta farväl av Malte en gång till innan han skulle kremeras. Om vi ville de skulle de ske inne på obduktionen i något rum där. Men av den anledningen att jag arbeter i huset brevid obduktionen och ibland går för där. Så kände vi att de skulle vara alldeles för jobbigt för mig att koppla ihop sista avskeedet av Malte där. Så vi bestämde att vi hade sagt farväl inne på förlossningen. Även om vi ville skicka med något i kistan med honom. Vi hade ju inte hunnit köpa något än, så vi sa att vi ville skicka med något men vi inte hade bestämt vad än. Men som tur var så var de inte bråttom, utan vi hade ca 2 veckor på oss innan han skulle kremeras. Men bara av att sitta där och planera sitt barns begravning är något av de tuffaste jag någonsin gjort om inte de tuffaste. För här hade man gått och sett fram emot allt underbart som skulle ha kommit, och så vänds livet helt upp och ner på bara en dag.
Planeringen av minnestunden och namngivningen gick långsamt framåt. Vi ville inte ha en massa psalmer och sånger med. Utan bara en lätt och enkel namngivning och minnesstund på minneslunden som tillslut med Starrkär i Ale.
Får fortsätta skriva fortsättningen en annan dag, blir annars så långa inlägg...
Hoppas du har de bra där uppe min prins // Kramar Mamma
12 sep 2010. Dagen som förändrade våra liv för alltid
Då kom dagen som förändrade våra liv för alltid.
Vaknade på morgonen av att jag blödde. Ringde Specialist förlossingen och berättade vad som hade hänt. Fick till svar att jag skulle avvakta. Men dem orden har jag hört tillräckligt i mitt liv så jag strunade helt i de. Så vi satte oss i bilen. Helt omedvetna om hur dagen skulle sluta.
När vi väl kom fram fick vi sitta och vänta ca 1 timme innan en barnmoske kom och hämtade oss. Hon sa att de enda hon kunde göra för oss nu innan läkaren kom var att lyssna på hjärtljuden. Där var dem, de slog så fint. Lite av oron som släppte. Men jag fortsatte att blöd och blev lite mer hela tiden. Till slut efter ca 2 timmars väntan på läkaren så gjorde hon ett ultraljud och där låg han så fint och rörde på armar och ben samt hjärtat slog. Sen var de dags för undersökning och mitt iallt de jobbiga och oron så gick så klart lampan sönder. Fick pga av detta vänta ännu 10 min innan undersökningen kunde göras.
Läkaren tittade och kände. Nr hon väl tittade upp på oss så förstod jag att de var något som inte var som de skulle. Syntes på hela hennes ansiktsuttryck att de inte var något positivt. Och rätt hade jag också. Hon sa." De är tyvärr så att de kommer bli ett sent missfall, du är helt öppen ( alltså 10 cm som man ska vara när man föder barn). Då stannde tiden och hjärtat. Men sa jag, kan man inte stoppade de med att sy eller vad man nu kan göra. Då sa läkaren tyvärr är de försent för de, för jag känner redan fostersäcken då de är bara att avvakta och låta kroppen sköta detta själv, tyvärr. Då kom chocken, jag kunde inte gråta utan var bara jävligt arg och nästan skrek ut alla fula ord jag kunde komma på. Samt varför just vi? Vi som kämpat med att bli gravida? Varför varför. Vem är de som vill oss något ont? Vem vill testa hur mycket vissa personer tål och orkar med i loivet? Dessa frågor har gått varma i huvudet sedan vi fick beskedet.
Så vi fick ett eget rum och ringde våra föräldrar som kom efter bara någon timme. Låg där inne och önskade att jag snart skulle vakna ur min mardröm och att allt skulle vara som vanligt. När jag låg i sängen kunde jag känan hur han rörde på sig där inne i magen och visste då att de var sista gången jag skulle få känna den kittlande rörelsen. Hade moderkakan i framvägg vilket är som en stöttdämpare så jag hade endast känt någon enstaka spark av han, men hade ändå känt att han hade rört på sig i magen under dagarna.
Efter ca 2 timmar efter undersökningen så gick vattnet. Fick snart efter det värkar men mest i höften vilket även barnmorskan tyckte var väldigt märkligt att jag fick ont i höften. Vilket jag berättade för henne att jag haft hela graviditeten. Fick tillslut lite mer värkar men ville verkligen inte krysta eftersom jag ville ha kvar honom i magen och inte släppa taget. Fick under någon värk ett riktigt blodtrycksfall så jag var på väg att försvinna hade ett blodtryck på 80/55 brukar normalt ligga på 115-120/70. Fick då PVK (nål) och dropp så jag blev snart normal igen.
Men efter att de inte hade hänt något på ca 3 timmar fick jag dropp som skulle göra värkarna starkare. Eftersom jag inte ville krysta då jag hade egna värkar så avtog dem. Blödde en del under förlossningen. Men tillslut blev värkarna för starka för att orka hålla emot och lustgasen fick då komma fram. Efter 1 ½ timme med värkstimulerande dropp, började barnmorskan att trycka och hänga på magen för att få ut Malte då hon ville få de avslutat då jag hade blött en del som sagt. Men hon fick kalla till sig läkarna och få hjälp för att få ut Malte, då han hade vänt sig om och kom med fötterna först. Så kl 19.30 den 12 September föddes för underbara och vackra son Malte som en ängel och kommer alltid att vara våran ängel och älskade son.
Men de var inte slut på problem där utan moderkakan som ska komma ut av sig själv i en sista kryst, kom så klart inte ut från mig. Vilket blev att barnmorskan tyckte att jag skulle upp och få en snabb narkos för att ta ut moderkakan med tanke på att jag redan hade förlorat en hel del blod. Så de vara bara att efter ca 1 timme efter att Malte hade fötts så var de dags att rullas upp till operation för att få ut moderkakan. Vilket var en snabb narkos för jag var vaken efter bara 15 min. Den hade tydligen fastnat längst ner och pga av de kunde man inte krysta ut den. Så de var bara för läkaren att dra ut den med lite hådare tag.
Sen tillbaka till rummet. För att säga hej då till mamma, pappa och L:s mamma. Sen skulle man sova. Hur nu detta skulle funka efter denna hemska dagen. Fick efter några timmars försök till att somna en sömntablett. Men av den fick jag hallucinationer och såg stjärnor som dansade och träd som pratade och mycket mer konstigt. Men somnade nog tillslut några timmar tror jag. Vaknade på måndagen och önskade igen att allt var en dröm och att han var kvar i magen. Men verkligenheten kom snabbt tillbaka till en när man insåg att de inte var någon mardröm.
Till slut tog vi oss mod och ville se vår underbara ängel. Han var så perfekt och de vackraste jag sett. Redan då i v 20 kunde man sa att Malte var lik L men med min näsa och mun. Å dessa små underbara fötter och händer. Han såg så vacker och stillsam ut där han låg i träkorgen med vita filtar runt om. Innan vi valde att se honom hade vi fått in fotavtrycken på vår lilla ängel, de var inte större än min tumme. Men ändå helt perfekta och vackra. Som nu står på hyllan ovanför tv:n så vi ser dem varje dag. Maltes egna hylla.
Sen kom de jobbiga att man skulle ut från BB och gå till bilen, vilket man då var tvungen att gå förbi entreplan där de satt 3 nyförslösta mammor med deras nyfödda små söta bebisar. Inte driket vad man ville se just i detta läget. För just då ville man inte synas alls.
Sen när chocken hade lagt sig så på kvällen när vi kom hem så kom tankarna: Vad gjorde jag för fel? Vad har jag gjort eller inte gjort? Skulle jag ringt Barnmoskan när jag kände lite molande växtvärk? Men sista tiden var vi ju inne och kollade en gång i veckan för att jag hade en oro som sagt som aldrig försvann. Skulle jag iallafall bett läkaren som gjorde sista kontrollen veckan innan allt detta att han skulle ha gjort ett vaginaltultraljud? Fast han kollade ju så att livmodertappen var stängd och såg fin ut. Alla dessa frågor och funderingar har snurrat runt i huvudet.
Idag är de 2 månader sen som du lämnade oss. Vi som hade sett fram emot att bli tre o vi blev tre alldeles för tidigt o helt plötsligt var vi två igen, två själar som för alltid kommer och sakna den tredje. Men du kommer alltid att finnas i våra hjärtan och en vacker dag så kommer vi att få träffas igen och då är de för alltid.
Älskar dig så min son....
Massa pussar och kramar Mamma <3
Vaknade på morgonen av att jag blödde. Ringde Specialist förlossingen och berättade vad som hade hänt. Fick till svar att jag skulle avvakta. Men dem orden har jag hört tillräckligt i mitt liv så jag strunade helt i de. Så vi satte oss i bilen. Helt omedvetna om hur dagen skulle sluta.
När vi väl kom fram fick vi sitta och vänta ca 1 timme innan en barnmoske kom och hämtade oss. Hon sa att de enda hon kunde göra för oss nu innan läkaren kom var att lyssna på hjärtljuden. Där var dem, de slog så fint. Lite av oron som släppte. Men jag fortsatte att blöd och blev lite mer hela tiden. Till slut efter ca 2 timmars väntan på läkaren så gjorde hon ett ultraljud och där låg han så fint och rörde på armar och ben samt hjärtat slog. Sen var de dags för undersökning och mitt iallt de jobbiga och oron så gick så klart lampan sönder. Fick pga av detta vänta ännu 10 min innan undersökningen kunde göras.
Läkaren tittade och kände. Nr hon väl tittade upp på oss så förstod jag att de var något som inte var som de skulle. Syntes på hela hennes ansiktsuttryck att de inte var något positivt. Och rätt hade jag också. Hon sa." De är tyvärr så att de kommer bli ett sent missfall, du är helt öppen ( alltså 10 cm som man ska vara när man föder barn). Då stannde tiden och hjärtat. Men sa jag, kan man inte stoppade de med att sy eller vad man nu kan göra. Då sa läkaren tyvärr är de försent för de, för jag känner redan fostersäcken då de är bara att avvakta och låta kroppen sköta detta själv, tyvärr. Då kom chocken, jag kunde inte gråta utan var bara jävligt arg och nästan skrek ut alla fula ord jag kunde komma på. Samt varför just vi? Vi som kämpat med att bli gravida? Varför varför. Vem är de som vill oss något ont? Vem vill testa hur mycket vissa personer tål och orkar med i loivet? Dessa frågor har gått varma i huvudet sedan vi fick beskedet.
Så vi fick ett eget rum och ringde våra föräldrar som kom efter bara någon timme. Låg där inne och önskade att jag snart skulle vakna ur min mardröm och att allt skulle vara som vanligt. När jag låg i sängen kunde jag känan hur han rörde på sig där inne i magen och visste då att de var sista gången jag skulle få känna den kittlande rörelsen. Hade moderkakan i framvägg vilket är som en stöttdämpare så jag hade endast känt någon enstaka spark av han, men hade ändå känt att han hade rört på sig i magen under dagarna.
Efter ca 2 timmar efter undersökningen så gick vattnet. Fick snart efter det värkar men mest i höften vilket även barnmorskan tyckte var väldigt märkligt att jag fick ont i höften. Vilket jag berättade för henne att jag haft hela graviditeten. Fick tillslut lite mer värkar men ville verkligen inte krysta eftersom jag ville ha kvar honom i magen och inte släppa taget. Fick under någon värk ett riktigt blodtrycksfall så jag var på väg att försvinna hade ett blodtryck på 80/55 brukar normalt ligga på 115-120/70. Fick då PVK (nål) och dropp så jag blev snart normal igen.
Men efter att de inte hade hänt något på ca 3 timmar fick jag dropp som skulle göra värkarna starkare. Eftersom jag inte ville krysta då jag hade egna värkar så avtog dem. Blödde en del under förlossningen. Men tillslut blev värkarna för starka för att orka hålla emot och lustgasen fick då komma fram. Efter 1 ½ timme med värkstimulerande dropp, började barnmorskan att trycka och hänga på magen för att få ut Malte då hon ville få de avslutat då jag hade blött en del som sagt. Men hon fick kalla till sig läkarna och få hjälp för att få ut Malte, då han hade vänt sig om och kom med fötterna först. Så kl 19.30 den 12 September föddes för underbara och vackra son Malte som en ängel och kommer alltid att vara våran ängel och älskade son.
Men de var inte slut på problem där utan moderkakan som ska komma ut av sig själv i en sista kryst, kom så klart inte ut från mig. Vilket blev att barnmorskan tyckte att jag skulle upp och få en snabb narkos för att ta ut moderkakan med tanke på att jag redan hade förlorat en hel del blod. Så de vara bara att efter ca 1 timme efter att Malte hade fötts så var de dags att rullas upp till operation för att få ut moderkakan. Vilket var en snabb narkos för jag var vaken efter bara 15 min. Den hade tydligen fastnat längst ner och pga av de kunde man inte krysta ut den. Så de var bara för läkaren att dra ut den med lite hådare tag.
Sen tillbaka till rummet. För att säga hej då till mamma, pappa och L:s mamma. Sen skulle man sova. Hur nu detta skulle funka efter denna hemska dagen. Fick efter några timmars försök till att somna en sömntablett. Men av den fick jag hallucinationer och såg stjärnor som dansade och träd som pratade och mycket mer konstigt. Men somnade nog tillslut några timmar tror jag. Vaknade på måndagen och önskade igen att allt var en dröm och att han var kvar i magen. Men verkligenheten kom snabbt tillbaka till en när man insåg att de inte var någon mardröm.
Till slut tog vi oss mod och ville se vår underbara ängel. Han var så perfekt och de vackraste jag sett. Redan då i v 20 kunde man sa att Malte var lik L men med min näsa och mun. Å dessa små underbara fötter och händer. Han såg så vacker och stillsam ut där han låg i träkorgen med vita filtar runt om. Innan vi valde att se honom hade vi fått in fotavtrycken på vår lilla ängel, de var inte större än min tumme. Men ändå helt perfekta och vackra. Som nu står på hyllan ovanför tv:n så vi ser dem varje dag. Maltes egna hylla.
Sen kom de jobbiga att man skulle ut från BB och gå till bilen, vilket man då var tvungen att gå förbi entreplan där de satt 3 nyförslösta mammor med deras nyfödda små söta bebisar. Inte driket vad man ville se just i detta läget. För just då ville man inte synas alls.
Sen när chocken hade lagt sig så på kvällen när vi kom hem så kom tankarna: Vad gjorde jag för fel? Vad har jag gjort eller inte gjort? Skulle jag ringt Barnmoskan när jag kände lite molande växtvärk? Men sista tiden var vi ju inne och kollade en gång i veckan för att jag hade en oro som sagt som aldrig försvann. Skulle jag iallafall bett läkaren som gjorde sista kontrollen veckan innan allt detta att han skulle ha gjort ett vaginaltultraljud? Fast han kollade ju så att livmodertappen var stängd och såg fin ut. Alla dessa frågor och funderingar har snurrat runt i huvudet.
Idag är de 2 månader sen som du lämnade oss. Vi som hade sett fram emot att bli tre o vi blev tre alldeles för tidigt o helt plötsligt var vi två igen, två själar som för alltid kommer och sakna den tredje. Men du kommer alltid att finnas i våra hjärtan och en vacker dag så kommer vi att få träffas igen och då är de för alltid.
Älskar dig så min son....
Massa pussar och kramar Mamma <3
Graviditetens gång.. kortfattat
Allt började med att vi plusade den 31 Maj. Lyckan var total och man började redan se framåt åt att bli föräldrar.
Var som dem flesta är lite nojiga över att få missfall innan vecka 12. Till slut kom vecka 12 och en del av oron släppte. Men runt v12 fick jag ett gallstens anfall som gjorde att mina levervärden gick upp och blev lite orolig att de var graviditeten som redan hade börjat krångla med levern. Men leverväderna gick ner och blev normala men hade någon slags oro som inte gick över ändå.
Åkte in 3 vekor innan Malte föddes var då i v 17 till gynakuten för att kolla flytningar som var konstiga. Men allt var okej då. Vilket var skönt och den tydliga oron försvann och man kunde slappna av att allt var okej med Malte i magen (vilket vi inte visste då). Men oron som jag inte kunde styra över kom tillbaka omedvetet och hur jag än försökte tänka att allt är ju bra så. Så fanns oron alltid där bak någonstans. Men bara 2 veckor ( var då i v 19) efter de var de dags att åka till gynakuten igen för konstiga flytningar. Denna gången såg allt också tipp topp ut och Malte låg där inne och sprakade. Detta var veckan innan vi misste han.
Tisdagen den 7 Sep var vi på Rutin-ultraljud och allt såg även då tipp topp ut. Alla organ var ua och han var så stor som han skulle vara. Så då kunde man verkligen slappna av då allt såg helt okej. Men oron fanns hela tiden i bakgrunden som jag inte kunde styra över.
Dagarna fram till söndagn den 12 sept mådde jag bra. Hade inge som helst aning eller varningar på vad som skulle komma att hända på söndag morgon.
Var som dem flesta är lite nojiga över att få missfall innan vecka 12. Till slut kom vecka 12 och en del av oron släppte. Men runt v12 fick jag ett gallstens anfall som gjorde att mina levervärden gick upp och blev lite orolig att de var graviditeten som redan hade börjat krångla med levern. Men leverväderna gick ner och blev normala men hade någon slags oro som inte gick över ändå.
Åkte in 3 vekor innan Malte föddes var då i v 17 till gynakuten för att kolla flytningar som var konstiga. Men allt var okej då. Vilket var skönt och den tydliga oron försvann och man kunde slappna av att allt var okej med Malte i magen (vilket vi inte visste då). Men oron som jag inte kunde styra över kom tillbaka omedvetet och hur jag än försökte tänka att allt är ju bra så. Så fanns oron alltid där bak någonstans. Men bara 2 veckor ( var då i v 19) efter de var de dags att åka till gynakuten igen för konstiga flytningar. Denna gången såg allt också tipp topp ut och Malte låg där inne och sprakade. Detta var veckan innan vi misste han.
Tisdagen den 7 Sep var vi på Rutin-ultraljud och allt såg även då tipp topp ut. Alla organ var ua och han var så stor som han skulle vara. Så då kunde man verkligen slappna av då allt såg helt okej. Men oron fanns hela tiden i bakgrunden som jag inte kunde styra över.
Dagarna fram till söndagn den 12 sept mådde jag bra. Hade inge som helst aning eller varningar på vad som skulle komma att hända på söndag morgon.
Jag vill alltid älska!!
Nu får de bli en tredje gång jag testar att skriva ordentligt i min blogg.
Nu har ännu en händelse i mitt liv hänt och tyvärr inget roligt.
Jag som skulle börja blogg om min efterlängtade graviditet som jag hade sett fram emot så mycket. Men som en dag helt plötsligt försvann från mig lika fort som den kom...... Ska skriva lite om hur livet blivit efter detta och hur man lever vidare med att sår i hjärtat som aldrig kommer att läka och sorgen som vi alltid kommer att få leva med.
Jag och L miste våran underbara och vackra son Malte i v 20. Som vi fortfarande inte har fått några svar på varför??
Allt hände söndagen den 12 Sept, vilket är ett datum vi aldrig kommer att glöma. Vilket blev din nya födelsedag dock väldigt förtidigt för att du skulle kunna stanna kvar hos oss. Men vet att du finns med oss och är vår skydds ängel och leker med de andra små änglarna där uppe.
Denna låt är till dig min underbara och älskade pojk.. Mamma och pappa älskar dig <3
Ingen förstod vart Du blev av
men fast Din vagga är en grav
tror jag Du fann en öppen dörr
som barnen gör
Till rum med änglar att få se
dom lär Dig leka, ser Dig le
Åh - om jag kunde vara med!
Det är Dig jag älskar
Det är Dig jag älskar!
Och en gång skall tystnad
ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång
Ingen är vackrare än Du
för Du har himmelsk klädnad nu
Du som är mammas sorg och skatt
jag ber i natt
När Du hör vita vingars sus
be att två änglar tar ditt ljus
ner till min mardröms mörka hus
Jag vill alltid älska!
Jag skall aldrig glömma
Och en gång skall tystnad
få ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång
Bortom allt jag drömt
finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång
Det är Dig jag älskar
Det är Dig jag älskar
Och en gång skall tårar
få ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång
Bortom allt jag drömt
finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång
Jag vill alltid älska -
aldrig glömma -
jag vill alltid älska dig!
Inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång
Nu har ännu en händelse i mitt liv hänt och tyvärr inget roligt.
Jag som skulle börja blogg om min efterlängtade graviditet som jag hade sett fram emot så mycket. Men som en dag helt plötsligt försvann från mig lika fort som den kom...... Ska skriva lite om hur livet blivit efter detta och hur man lever vidare med att sår i hjärtat som aldrig kommer att läka och sorgen som vi alltid kommer att få leva med.
Jag och L miste våran underbara och vackra son Malte i v 20. Som vi fortfarande inte har fått några svar på varför??
Allt hände söndagen den 12 Sept, vilket är ett datum vi aldrig kommer att glöma. Vilket blev din nya födelsedag dock väldigt förtidigt för att du skulle kunna stanna kvar hos oss. Men vet att du finns med oss och är vår skydds ängel och leker med de andra små änglarna där uppe.
Denna låt är till dig min underbara och älskade pojk.. Mamma och pappa älskar dig <3
Ingen förstod vart Du blev av
men fast Din vagga är en grav
tror jag Du fann en öppen dörr
som barnen gör
Till rum med änglar att få se
dom lär Dig leka, ser Dig le
Åh - om jag kunde vara med!
Det är Dig jag älskar
Det är Dig jag älskar!
Och en gång skall tystnad
ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång
Ingen är vackrare än Du
för Du har himmelsk klädnad nu
Du som är mammas sorg och skatt
jag ber i natt
När Du hör vita vingars sus
be att två änglar tar ditt ljus
ner till min mardröms mörka hus
Jag vill alltid älska!
Jag skall aldrig glömma
Och en gång skall tystnad
få ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång
Bortom allt jag drömt
finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn
fick förgäves liv nån gång
Det är Dig jag älskar
Det är Dig jag älskar
Och en gång skall tårar
få ge upp för sång
Då skall min tunga
få ny kraft att sjunga
att inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång
Bortom allt jag drömt
finns Du nånstans gömd
Aldrig blir Du glömd
Inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång
Jag vill alltid älska -
aldrig glömma -
jag vill alltid älska dig!
Inte ett enda barn
får förgäves liv nån gång
