1 ½ år kontroll på neo (korrigerat)
Idag skulle vi på neo-kontroll med Alva. Då hon snart är 1 ½ år korrigerat.
Men fick allt utom huvudomfånget.
Hon vägde 11,5 kg är 79 cm lång. Så hon ligger jättebra med för den korrigerade åldern. Inte så långt efter okorrigerade heller som tur är.
Läkaren blev lite chockad över att hon kunde räkna till 3, stå på ett ben korta stunder och även nästan hoppa jämfota. Så det var kul att han var nöjd med henne. Så nu ska vi inte dit fören om ett år då hon skulle vara 2.5 år.
Precis innan vi skulle åka så kom våran kvalitetsansvarige och kollade på lite fel som vi hittat nu när vi bott i huset ett tag. Det största är att det droppar vatten från "taket" å altanen. Det heter något annat men kommer aldrig ihåg det. Så han sa att dem skulle komma hit och fixa det direkt innan det blir förstört eller innan det letar sig in i huset/vinden. Men kontaktade byggfirman i måndags. Så har dem inte hört av sig på måndag, så ringer igen till dem å ligger på. Det blir ju bara värre för dem om dem måste ta bort mkt och även för oss. Blir så trött på att dem aldrig kan ringa iallafall å säga att dem fått mailet å kommer förbi så fort dem kan. Men näää då skiter dem i att ringa. Men mig kommer dem inte undan, hör han inte av sig så får väl vår kvalitetsansvariga jaga dem isåfall. jaja, sluttjötat om det nu.
Imorn är det en vecka kvar till Alva ska operera bort sina polyper i näsan. Kommer bli så skönt för henne kan jag tänka mig. Hon låter tätt hela tiden och sover oroligt vissa nätter å snarkar mkt. Hoppas så att hon ska få det bättre efter det. Men då blir det väl ännu mer fart på henne när hon sover hela nätter gott =)
På lördag ska vi på dop till lilla E. Har köpt en väldigt bra present (tycker jag). Kan inte säga nu vad det är men ska lägga upp bild på den efter lördag. Så får ni se vad fin present =)
Nää nu ska jag nog gå å göra L:s mackor till imorn. Då han ska upp vid 04 i natt för att jobba.
Min lilla tjej börjar bli väldigt stor nu. Här är hon i graviditetsvecka 36 (tror jag)
Första dagarna i vår prinsessas liv
Måndagen 6/6.
När vi kom upp till neo var man allt nervös för att se hur hon mådde. Men hon hade skött sig bra och Respiratorn skulle hon få komma ur på förmiddagen. Blev sen lagt i CPAP, vilket hon tyckte var skönare. Hon hade även börjat få mat 2 hela ml som hon fick via en V-sond. Idag fick vi äntligen hålla i vår flicka. Men man skulle sitta tre timmar i sträck då det tar mkt kaft på dem små att flytta ut dem. Det ska även vara hud mot hud så kallad kängrumetod. Men det var mysigt. Det enda jobbiga var att man inte fick klappa henne, utan man var tvungen att hålla still handen för om du klappade som man brukar göra med bebisar. Gjorde man det på A så slutade hon andas för att det är obehagligt samt att det gör ont då dem har så tunn hud. Men som sagt det var väldigt mysigt.
Tisdag 7/6
Hon har hade en bra dag. Fick komma ut ur kuvösen och sitta hos oss båda två idag. Även ökat maten till 6 ml var tredje timme. Hon va ett matvrak redan från början och skrek ca 30 min innan det var dags för mat.
Onsdag 8/6
Idag fick vi beskedet att vi till största sannolikhet skulle flyttas till NÄL =( pga av platsbrist (som vanligt) men även att dem inte riktigt visste var vi tillhörde.
Idag fick A komma ur CPAP:EN och det klarade hon fin fint =). A:s mormor fick även komma in en snabbis och kolla på henne. Hon fick då sin första nalle som vi satte vid kuvösen.
Torsdag 9/6
Hon hade under natten börjat syresätta sig lite sämre och fick då en grimma med syrgas. Samt gjort en del apnér (då hon slutade andas), vilket är väldigt vanligt hos förtidigt födda barn då allt är så omoget. Det var idag som vi fick veta att A skulle bli flyttad till NÄL redan imorn förmiddag.
På kvällen var A lite tröttare än vanligt. Men som nyblivna föräldrar och speciellt till ett prematurt barn så visste vi ju inte så mkt. Utan trodde att hon kankse va trött för att hon vart utan CPAP:EN så länge.
Dessa dagarna kändes det inte allt så jobbigt att ha fått en flicka prematurt. Men tiden efter flytten blev verkligen en berg och dalbanan =(. Sitter just i detta å pratar med andra mammor som också inte är nöjda med vården på NÄL å att man håller på att flytta prematura barn fram och tillbaka till sjukhus pga av platsbrist och andra dåliga bortförklaringar. Att man inte ens kan låta dessa små barn få ligga kvar på samma ställe tills det att dem skulle ha kommit eller tills dem vissar att dem är riktigt stabila. Nää då flyttar man dem som behöver mest vård och mest lugn å ro som inte ens är färdig utvecklade, som skulle ha de lugnt å skönt i mammans mage. Inte konsigt att 10% av alla barn som flyttas mellan sjukhusen vår men för livet.
Vilket jag tror att A inte hade fått om vi hade fått vara kvar på Östra. Tror att hennes lungor hade varit mkt bättre om vi fått stanna kvar. Jag tror att infektionen inte skulle ha tagit så hårt på henne om hon inte hade behövt flytta på sig bara 5 dagar gammal.
Ångrar så att jag inte stod på mig och krävde att få vara kvar =(.
Skriver om flytten imorn. Blir ett långt inlägg. Orkar inte det nu.
skulle ladda upp en bild men det ville inte fungera idag. Får bli imorn i stället.
När vi kom upp till neo var man allt nervös för att se hur hon mådde. Men hon hade skött sig bra och Respiratorn skulle hon få komma ur på förmiddagen. Blev sen lagt i CPAP, vilket hon tyckte var skönare. Hon hade även börjat få mat 2 hela ml som hon fick via en V-sond. Idag fick vi äntligen hålla i vår flicka. Men man skulle sitta tre timmar i sträck då det tar mkt kaft på dem små att flytta ut dem. Det ska även vara hud mot hud så kallad kängrumetod. Men det var mysigt. Det enda jobbiga var att man inte fick klappa henne, utan man var tvungen att hålla still handen för om du klappade som man brukar göra med bebisar. Gjorde man det på A så slutade hon andas för att det är obehagligt samt att det gör ont då dem har så tunn hud. Men som sagt det var väldigt mysigt.
Tisdag 7/6
Hon har hade en bra dag. Fick komma ut ur kuvösen och sitta hos oss båda två idag. Även ökat maten till 6 ml var tredje timme. Hon va ett matvrak redan från början och skrek ca 30 min innan det var dags för mat.
Onsdag 8/6
Idag fick vi beskedet att vi till största sannolikhet skulle flyttas till NÄL =( pga av platsbrist (som vanligt) men även att dem inte riktigt visste var vi tillhörde.
Idag fick A komma ur CPAP:EN och det klarade hon fin fint =). A:s mormor fick även komma in en snabbis och kolla på henne. Hon fick då sin första nalle som vi satte vid kuvösen.
Torsdag 9/6
Hon hade under natten börjat syresätta sig lite sämre och fick då en grimma med syrgas. Samt gjort en del apnér (då hon slutade andas), vilket är väldigt vanligt hos förtidigt födda barn då allt är så omoget. Det var idag som vi fick veta att A skulle bli flyttad till NÄL redan imorn förmiddag.
På kvällen var A lite tröttare än vanligt. Men som nyblivna föräldrar och speciellt till ett prematurt barn så visste vi ju inte så mkt. Utan trodde att hon kankse va trött för att hon vart utan CPAP:EN så länge.
Dessa dagarna kändes det inte allt så jobbigt att ha fått en flicka prematurt. Men tiden efter flytten blev verkligen en berg och dalbanan =(. Sitter just i detta å pratar med andra mammor som också inte är nöjda med vården på NÄL å att man håller på att flytta prematura barn fram och tillbaka till sjukhus pga av platsbrist och andra dåliga bortförklaringar. Att man inte ens kan låta dessa små barn få ligga kvar på samma ställe tills det att dem skulle ha kommit eller tills dem vissar att dem är riktigt stabila. Nää då flyttar man dem som behöver mest vård och mest lugn å ro som inte ens är färdig utvecklade, som skulle ha de lugnt å skönt i mammans mage. Inte konsigt att 10% av alla barn som flyttas mellan sjukhusen vår men för livet.
Vilket jag tror att A inte hade fått om vi hade fått vara kvar på Östra. Tror att hennes lungor hade varit mkt bättre om vi fått stanna kvar. Jag tror att infektionen inte skulle ha tagit så hårt på henne om hon inte hade behövt flytta på sig bara 5 dagar gammal.
Ångrar så att jag inte stod på mig och krävde att få vara kvar =(.
Skriver om flytten imorn. Blir ett långt inlägg. Orkar inte det nu.
skulle ladda upp en bild men det ville inte fungera idag. Får bli imorn i stället.
Dagen då vårt mirakel kom till världen!!
Igår var det exakt ett år sen vårt mirakel kom till världen, 12 veckor för tidigt efter ett akut kejsarsnitt- Då hon blev för påverkad av alla värkar jag hade. Så kl 10.53 den 5 Juni tog hon sina första andetag å skrek så fint. Minns att jag låg på operationsbordet och narkossköterskan tittade på mig och sa: Hör du va fint det låter. Då dem öppnade dörren in till rummet där hon låg i en öppen kuvös med massa personal runt sig.
Mina tårar bara rann då jag äntligen fick höra mitt barn skrika, men samtidigt tårar av rädsla för allt som kunde hända med tanke på att hon va så liten å kom så tidigt. Hon vägde 1120 g och var 37 cm lång.
Fick se henne en snabbis då dem körde vägen förbi mig innan dem åkte upp till neo med henne. Men L fick vara med hela tiden. Så han följde med upp och fick hålla i henne när hon skulle flyttas över till kuvösen. Medan jag låg kvar på operationsbordet.
Efter några timmar kom barnläkarna och knackade på dörren. Då tror jag att jag nästan satte hjärtat i halsgroppen. Var så rädd att dem skulle komma med dåliga nyheter. Dem vill bara berätta för oss att dem hade behövt lägga henne i respirator då hon inte orkade andas på egen hand längre.
Fick till slut rulla upp å titta på min lilla tjej. Låg kvar i sängen trotts att jag ville åka rullstol, men det fick jag inte av barnmorskan. Hon var så fin trotts alla slangar och allt. Men det var svårt att ta in att det var min dotter som låg där inne i kuvösen. Även då alla personal sa grattis. Får erkänna att det tog några dagar att inse och våga ta till sig att det var min dotter som var där. Var nog mycket rädsla i det hela. Var så rädd att minsta henne också.
Första natten sov jag inte mycket, utan låg och lyssnade på allt, så fort det gick förbi någon trodde jag att dem skulle komma och knacka på våran dörr inne på BB för att komma med någon dålig nyhet. Men somnade väl till i några timmar.
Mina tårar bara rann då jag äntligen fick höra mitt barn skrika, men samtidigt tårar av rädsla för allt som kunde hända med tanke på att hon va så liten å kom så tidigt. Hon vägde 1120 g och var 37 cm lång.
Fick se henne en snabbis då dem körde vägen förbi mig innan dem åkte upp till neo med henne. Men L fick vara med hela tiden. Så han följde med upp och fick hålla i henne när hon skulle flyttas över till kuvösen. Medan jag låg kvar på operationsbordet.
Efter några timmar kom barnläkarna och knackade på dörren. Då tror jag att jag nästan satte hjärtat i halsgroppen. Var så rädd att dem skulle komma med dåliga nyheter. Dem vill bara berätta för oss att dem hade behövt lägga henne i respirator då hon inte orkade andas på egen hand längre.
Fick till slut rulla upp å titta på min lilla tjej. Låg kvar i sängen trotts att jag ville åka rullstol, men det fick jag inte av barnmorskan. Hon var så fin trotts alla slangar och allt. Men det var svårt att ta in att det var min dotter som låg där inne i kuvösen. Även då alla personal sa grattis. Får erkänna att det tog några dagar att inse och våga ta till sig att det var min dotter som var där. Var nog mycket rädsla i det hela. Var så rädd att minsta henne också.
Första natten sov jag inte mycket, utan låg och lyssnade på allt, så fort det gick förbi någon trodde jag att dem skulle komma och knacka på våran dörr inne på BB för att komma med någon dålig nyhet. Men somnade väl till i några timmar.
