Nenne

Då kom dagen vi skulle tillbaka ännu en gång till huset där vi fölorade Malte. Denna gången var de för att träffa läkaren och få reda på om de fanns någon förklaring på varför detta hände.
Äntligen kanske man kunde så svar på frågorna jag hade legat och grubblat på under i 6 veckor. Varför? Infektion? Kunde vi ha gjort något?

Då vi satte oss i blien kom ångesten att vi visste att vi var tvugna att gå in i entréplan och se alla gravida och nyförlösta. Men vi skulle vara där kl 10 så de fanns inga i fiket ialalfall vilket jag tyckte var väldigt skönt. Man känner sig jättehemsk när man tänker så. Men just nu så är mina tankar sådan.

Väl  i väntrumet så var de bara vi där till en början. men eftersom läkaren var lite sen hann flera gravida kvinnor komma in och sätta sig med sina magar. Trotts att jag vet att man går på specialförlossningen pga av en anledning antingen att mamman har någon sjukdom eller att de kan vara något med barnet så känns de ändå jobbigt att se alla magar.

Så kom vi äntligen in till läkaren. Nervös var man ska jag säga för man visste inte vad vi skulle vänta oss.
Jag fick börja att förklara hur jag hade mått och hur detta hade börjat. Sa  som de var att jag hade haft lite sammandragningar och att flytningarna hade ökat vissa dagar. Senast tisdagen då vi var på ultraljud och att jag sen vaknade av att jag blödde. Frågade även ang mina höfter och min rygg som jag hade haft ont i till och från under hela graviditeten. Men han trodde inte att de hade något med detta att göra. Utan mer att de var fogglossningar. Vilket jag också trodde men som barnmoskan sa att de får man inte så tidigt. Så nu vet jag de till nästa graviditet.

Sen började han med att berätta att de inte berodde på någon infektion iallafall. Samt att de inte var något kromosomfel på Malte. Att jag inte hade stött ut han pga av något med vårat blod iallafall.  Sen så hade de inte fått svaren på oduktionen av moderkakan och på Malte då de hade varit så mycket hos patologen. Men läkaren hade iallafall ringt och frågat om de var några synliga fel på moderkakan. Å de var de inte, precis som de stod i min förlossningsjournal. Så läkaren sa att han skulle höra av sig så fort han fick reda på svaren från patologen.

Läkaren sa att den enda orsaken till detta tragiska var att min livmodertapp/hals inte orkar hålla emot trycket när det växer och fostervattnet fylls på. Så jag har en cervixinsufficiens som de så fint heter på läkarspråk. Vilket inte förvånar mig de minsta att de är just jag av alla som ska ha detta. Jag som inte har/haft tillräcklig i mitt liv.
Så till nästa graviditet så ska de sätte ett cerklage som de heter att de syr/sätter ringar runt livmoderhalsen för att hjälpa den att orka hålla emot kommande barn. Så de skulle han skriva i journalen så att de står ifall man inte får samma läkare eller om de blir något tjafs om detta. För de är tydligen inte så vanligt att man sätter ett sådant efter bara ett sent missfall.

Efter de så gjorde läkaren en undersökning för att se att allt så bra ut och de gjorde de =)

Sen åkte vi hem och tog de lugnt. De tog nog max en vecka innan läkaren ringde och sa att han fått svaren från patologen. De fanns som han trodde inga fel på varken Malte eller moderkakan i mikroskop heller. Så då sa han att jag har cervixinsufficiens.

På ett sätt var de skönt atta veta att de inte var något fel på varken mig eller L och absolut inget fel på Malte. Men samtidigt som man tycker att de är konstigt att man ska behöva genomgå detta hemska för att de skall upptäcka att man har cervixinsufficens idagens sjukvård. Men men...får se de att de finns något att göra nästa graviditet iallafall och som sagt att Malte var helt frisk.


Mamma till världens finaste ängel <3