Nenne

Då kom dagen jag fasat för ända sen den 12 Sep. Att ha en minnesstund och namngivning för Malte. Min och L:s son som vi hade sett fram emot så mycket med att få bli en familj och mysa och se han växa och utvecklas. Men i stället ska man begrava sin älskade son.

Vi hade tillslut fått fram hur vi ville att de skulle vara under den stunden som vi skulle vara på minneslunden. G från sjukhuskyrkan hade satt ihop ett litet "program" med namngivning, en dikt och en psalm som ska läsas.

Vaknade vid kl 9 den 8 Okt. Vi skulle vara i Starrkärr kl 13.00. Kände på morgonen att de var en tyngd känsla i kroppen. Ville på ett sätt att klockan inte skulle bil 13 men ändå på något konstigt sätt så ville jag de.
Efter att ha duschat och gjort oss i iordning. Så var de att åka och handla en blomma att lägga på minneslunden. Gick in i blommsterbutiken i Kungälv och sa att vi ville ha en buket att lägga eller sätta i en minneslund. Kändes som att hon i affärer tog hur lång tid på sig som helst. Kände bara hur gråten växe i halsen under tiden som hon knöt ihop buketten. Hittade också ett litet kort med en nalle och massa hjärtan på som vi köpte. När vi äntligen hade betalat gick vi snabbt ut ur affären. Tårarna kom så fort jag satte mig i bilen. Sen rann dem lite hela tiden hela vägen till Starrkärrs kyrkogård.

När vi kom fram till kyrkogården. Skrev jag på kortet. Men ska säga att jag inte såg så mkt då tårarna bara fylldes på hela tiden. Men tillslut fick jag skrivit: Vila i fred vår älskade son Malte. Älskar dig. Puss mamma och pappa.

Mamma, pappa, lillebror, lillasyster och L:s mamma var med oss. Blev ännu jobbigare när jag kom ut ur bilen och såg att mamma och L:s mamma redan grät. Samt att lillebror och lillasyster började få tårar i ögonen på väg till minneslunden. Men kunde ändå hålla emot. Men väl framme vid minneslunden och när G från sjukhuskrykan började läsa från vårat ihop satta "program" gick de inte att hålla tillbaka gråten och tårarna bara rann ner för kinderna på oss alla som var där. Men G läste jättefint och tände ett ljus för Malte som hans morfar (min pappa) höll under cermonin, som står på hans hylla här hemma nu.
När G hade läst upp allt som vi hade bestämmt skulle vara med, så gick vi och la blommorna vid stenen som man får sätta blommor vid. Där stod vi en stund och kramade varandra och lät tårarna rinna. Vi tog också hej då till G. Sen tog vi ett sista farväl till Malte.

Efteråt åkte vi hem till L:s mamma och tog lite kaffe och bulle. Där satt vi i några timmar och bara snackade.
Eftersom de var fredag så åkte vi bara hem efteråt och satte oss i soffan och tittade på tv och tände ljuste som vi hade fått vid cermonin.

Även om de var en jobbigt dag som man hade fasat för så på något konstigt sätt så kändes de ändå skönt att de var gjort. Känns fel att säga så också när man tagit farväl av sitt barn. Men de är svårt att förklara. Kändes som att dem största och jobbigaste sakerna var färdiga och man kunde nu sörja och börja bearbeta sorgen riktigt.


Igår den 28/11 hade du namnsdag min son. Hoppas du hade en bra dag där uppe på molnen med de andra barnen.

Pussar och kramar Mamma <3

Hittade en fin dikt idag. Vilket faktiskt stämmer in på mig just nu...

Dagarna efter kändes som man levde i en egen liten värld. Vi hade riktigt inte än fattat vad som hade hänt. Utan önskade fortfarande att någon skulle väcka oss ur mardrömen. Så när man vaknade hemma och kände på magen så var den helt tom. Även om jag inte hade fått så stor mage vid den tiden så var den nästan redan bort bara någon dag efter förlossningen. Men jag kunde ändå känna den känsla som jag gjorde när Malte rörde sig i magen. Var nog mycket fantomkänsla som satt kvar. Så de var jobbigt att känna samma kittlande känsla som man gjorde söndagen den 12 sep. Då blev de verkligen påtagligt att de inte fanns någon kvar där inne.

När vi låg uppe på förlossningen kom kuratorn upp och började prata om begravning, om vi ville ha en egen eller om han skulle kremeras och hamna i kviberg. Allt snurrade redan och så kom hon upp och började prata om begravning å allt. Hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle behöva begrava mitt egna barn. Utan ett barn ska ju dö efter sin föräldrar. De enda vi kunde svara på var att vi inte ville att han skulle hamna i kviberg, utan närmare oss.
Kuratorn hjälpe oss att ta kontakt med sjukhuskyrkan ang begravning å allt.

Hemma orkade vi inte göra så mycket. Ville helst inte gå ut eller synas alls. Tur var att vi hade varandra, så vi kunde stötta varandra. Samt våra föräldrar som vi bara kunde ringa när som helst under dygnet. När en av oss  var ledsen så var den andre stark och tröstade. Tog promenader på kvällarna då de var mörkare för att de skulle vara så lite folk som möjligt. Ibörjan åkte vi bara mellan lägenheten och våra föräldrar.

Man vaknade och tittade på de små fötterna varje morgon ( vilket vi fortfarande gör) som står på hyllan ovanför tv:n. De är så vackra de är de enda vi har kvar från vår älskade son. Samt bilderna på honom som vi tog på sjukhuset där han låg i den lilla korgen. Men ju fler dagar som gick desto mer kom verkligheten i kapp en och man började nu inse att de tyvärr inte var någon mardröm utan verkligheten.
Första dagarna man kollade på fötterna så rann bara tårarna ner för kinderna. Vissa dagar var jobbigare än andra.

Men på fredagen veckan efter skulle vi tillbaka till KK-huset för att jag skulle lämna prover, då jag hade så lågt Hb (blodvärde) efter förlossningen. Då kom ångesten att man skulle behöva gå in i de huset ännu en gång. Inte nog med att man skulle in i huset igen utan man skulle också in på dagvården där alla gravida går.
Så när vi kom dit fick vi sätta oss i sofforna och precis framför oss satt kvinnor som skulle ha vilken dag som helst. Men en maskin på magen som man hör hjärtljuden. Vilket var extremt jobbigt att höra och se på.

En morgon ringde G från sjukhuskyrkan och ville boka en tid ang hur vi skulle gå vidare med begravningen av Malte. Så kom dagen vi hade bestämt. Vi började berätta att vi vill ha honom nära oss. Så de fick bli i kungälv eller i Ale dit vi ska flytta. Så G som var en helt underbar människa ringde och kollade om de hade minneslundar där vi önskade. Sen frågade hon om vi ville ta farväl av Malte en gång till innan han skulle kremeras. Om vi ville de skulle de ske inne på obduktionen i något rum där. Men av den anledningen att jag arbeter i huset brevid obduktionen och ibland går för där. Så kände vi att de skulle vara alldeles för jobbigt för mig att koppla ihop sista avskeedet av Malte där. Så vi bestämde att vi hade sagt farväl inne på förlossningen. Även om vi ville skicka med något i kistan med honom. Vi hade ju inte hunnit köpa något än, så vi sa att vi ville skicka med något men vi inte hade bestämt vad än. Men som tur var så var de inte bråttom, utan vi hade ca 2 veckor på oss innan han skulle kremeras. Men bara av att sitta där och planera sitt barns begravning är något av de tuffaste jag någonsin gjort om inte de tuffaste. För här hade man gått och sett fram emot allt underbart som skulle ha kommit, och så vänds livet helt upp och ner på bara en dag.
Planeringen av minnestunden och namngivningen gick långsamt framåt. Vi ville inte ha en massa psalmer och sånger med. Utan bara en lätt och enkel namngivning och minnesstund på minneslunden som tillslut med Starrkär i Ale.

Får fortsätta skriva fortsättningen en annan dag, blir annars så långa inlägg...

Hoppas du har de bra där uppe min prins // Kramar Mamma

Då kom dagen som förändrade våra liv för alltid.
Vaknade på morgonen av att jag blödde. Ringde Specialist förlossingen och berättade vad som hade hänt. Fick till svar att jag skulle avvakta. Men dem orden har jag hört tillräckligt i mitt liv så jag strunade helt i de. Så vi satte oss i bilen. Helt omedvetna om hur dagen skulle sluta.

När vi väl kom fram fick vi sitta och vänta ca 1 timme innan en barnmoske kom och hämtade oss. Hon sa att de enda hon kunde göra för oss nu innan läkaren kom var att lyssna på hjärtljuden. Där var dem, de slog så fint. Lite av oron som släppte. Men jag fortsatte att blöd och blev lite mer hela tiden. Till slut efter ca 2 timmars väntan på läkaren så gjorde hon ett ultraljud och där låg han så fint och rörde på armar och ben samt hjärtat slog. Sen var de dags för undersökning och mitt iallt de jobbiga och oron så gick så klart lampan sönder. Fick pga av detta vänta ännu 10 min innan undersökningen kunde göras.

Läkaren tittade och kände. Nr hon väl tittade upp på oss så förstod jag att de var något som inte var som de skulle. Syntes på hela hennes ansiktsuttryck att de inte var något positivt. Och rätt hade jag också. Hon sa." De är tyvärr så att de kommer bli ett sent missfall, du är helt öppen ( alltså 10 cm som man ska vara när man föder barn). Då stannde tiden och hjärtat. Men sa jag, kan man inte stoppade de med att sy eller vad man nu kan göra. Då sa läkaren tyvärr är de försent för de, för jag känner redan fostersäcken då de är bara att avvakta och låta kroppen sköta detta själv, tyvärr. Då kom chocken, jag kunde inte gråta utan var bara jävligt arg och nästan skrek ut alla fula ord jag kunde komma på. Samt varför just vi? Vi som kämpat med att bli gravida? Varför varför. Vem är de som vill oss något ont? Vem vill testa hur mycket vissa personer tål och orkar med i loivet? Dessa frågor har gått varma i huvudet sedan vi fick beskedet.

Så vi fick ett eget rum och ringde våra föräldrar som kom efter bara någon timme. Låg där inne och önskade att jag snart skulle vakna ur min mardröm och att allt skulle vara som vanligt. När jag låg i sängen kunde jag känan hur han rörde på sig där inne i magen och visste då att de var sista gången jag skulle få känna den kittlande rörelsen. Hade moderkakan i framvägg vilket är som en stöttdämpare så jag hade endast känt någon enstaka spark av han, men hade ändå känt att han hade rört på sig i magen under dagarna.
Efter ca 2 timmar efter undersökningen så gick vattnet. Fick snart efter det värkar men mest i höften vilket även barnmorskan tyckte var väldigt märkligt att jag fick ont i höften. Vilket jag berättade för henne att jag haft hela graviditeten. Fick tillslut lite mer värkar men ville verkligen inte krysta eftersom jag ville ha kvar honom i magen och inte släppa taget. Fick under någon värk ett riktigt blodtrycksfall så jag var på väg att försvinna hade ett blodtryck på 80/55 brukar normalt ligga på 115-120/70. Fick då PVK (nål) och dropp så jag blev snart normal igen.
Men efter att de inte hade hänt något på ca 3 timmar fick jag dropp som skulle göra värkarna starkare. Eftersom jag inte ville krysta då jag hade egna värkar så avtog dem. Blödde en del under förlossningen. Men tillslut blev värkarna för starka för att orka hålla emot och lustgasen fick då komma fram. Efter 1 ½ timme med värkstimulerande dropp, började barnmorskan att trycka och hänga på magen för att få ut Malte då hon ville få de avslutat då jag hade blött en del som sagt. Men hon fick kalla till sig läkarna och få hjälp för att få ut Malte, då han hade vänt sig om och kom med fötterna först. Så kl 19.30 den 12 September föddes för underbara och vackra son Malte som en ängel och kommer alltid att vara våran ängel och älskade son.

Men de var inte slut på problem där utan moderkakan som ska komma ut av sig själv i en sista kryst, kom så klart inte ut från mig. Vilket blev att barnmorskan tyckte att jag skulle upp och få en snabb narkos för att ta ut moderkakan med tanke på att jag redan hade förlorat en hel del blod. Så de vara bara att efter ca 1 timme efter att Malte hade fötts så var de dags att rullas upp till operation för att få ut moderkakan. Vilket var en snabb narkos för jag var vaken efter bara 15 min. Den hade tydligen fastnat längst ner och pga av de kunde man inte krysta ut den. Så de var bara för läkaren att dra ut den med lite hådare tag.

Sen tillbaka till rummet. För att säga hej då till mamma, pappa och L:s mamma. Sen skulle man sova. Hur nu detta skulle funka efter denna hemska dagen. Fick efter några timmars försök till att somna en sömntablett. Men av den fick jag hallucinationer och såg stjärnor som dansade och träd som pratade och mycket mer konstigt. Men somnade nog tillslut några timmar tror jag. Vaknade på måndagen och önskade igen att allt var en dröm och att han var kvar i magen. Men verkligenheten kom snabbt tillbaka till en när man insåg att de inte var någon mardröm.

Till slut tog vi oss mod och ville se vår underbara ängel. Han var så perfekt och de vackraste jag sett. Redan då i v 20 kunde man sa att Malte var lik L men med min näsa och mun. Å dessa små underbara fötter och händer. Han såg så vacker och stillsam ut där han låg i träkorgen med vita filtar runt om. Innan vi valde att se honom hade vi fått in fotavtrycken på vår lilla ängel, de var inte större än min tumme. Men ändå helt perfekta och vackra. Som nu står på hyllan ovanför tv:n så vi ser dem varje dag. Maltes egna hylla.

Sen kom de jobbiga att man skulle ut från BB och gå till bilen, vilket man då var tvungen att gå förbi entreplan där de satt 3 nyförslösta mammor med deras nyfödda små söta bebisar. Inte driket vad man ville se just i detta läget. För just då ville man inte synas alls.

Sen när chocken hade lagt sig så på kvällen när vi kom hem så kom tankarna: Vad gjorde jag för fel? Vad har jag gjort eller inte gjort? Skulle jag ringt Barnmoskan när jag kände lite molande växtvärk? Men sista tiden var vi ju inne och kollade en gång i veckan för att jag hade en oro som sagt som aldrig försvann. Skulle jag iallafall bett läkaren som gjorde sista kontrollen veckan innan allt detta att han skulle ha gjort ett vaginaltultraljud? Fast han kollade ju så att livmodertappen var stängd och såg fin ut. Alla dessa frågor och funderingar har snurrat runt i huvudet.

Idag är de 2 månader sen som du lämnade oss. Vi som hade sett fram emot att bli tre o vi blev tre alldeles för tidigt o helt plötsligt var vi två igen, två själar som för alltid kommer och sakna den tredje. Men du kommer alltid att finnas i våra hjärtan och en vacker dag så kommer vi att få träffas igen och då är de för alltid.
Älskar dig så min son....
Massa pussar och kramar Mamma <3