Lång Februari usch...
Har nu äntligen tagit kort på Maltes fötter i kristalblocket som mamma och pappa fixade i Thailand.
Här kommer den iallafall, är inte tagen med bästa kameran.
Ska även hinna ta bilder på hela hyllan innan vi flyttar.
Dikt!!
Idag har en fotograf varit här och tagit bilder för att lägga ut den till försäljning. Så jag hoppas att de blir såld snabbt och att dem som ska flytta in vill flytta så fort som möjligt.
Hittade en bra dikt på en annan änglamammas sida. Många utav orden i denna dikt är tankar som snurrat i min skalle, jag tyckte den var fin!
Det är svårt att göra rätt
Om du säger till mig "Hur mår du?"
med sympati och medkänsla i din röst,
så svarar jag "Jag mår bra",
därför att prata om min förlust med dig idag
är alltför smärtsamt.
Om du träffar mig och inte nämner förlusten
som upptar mina tankar,
så tror jag att du inte bryr dig tillräckligt om mig,
eller är för rädd för att det du säger
ska göra mig ledsen.
Det är svårt att göra rätt.
Om du säger "Jag är ledsen för att ditt barn dog",
så blir det svårt för mig att svara.
Vad förväntar du att jag ska säga?
Jag vill säga "Jag är också ledsen!",
eller "Det är fruktansvärt!".
Jag vill skrika "Det är inte rättvist!"
Men jag gör det inte,
för jag vill inte bli upprörd idag.
Inte inför dig.
Så jag svarar "Tack".
Ett tack som betyder så mycket mer än så.
Det betyder tack för att du bryr dig.
Tack för att du försöker hjälpa.
Tack för att du förstår att jag fortfarande lider.
Om du inte vet vad du ska säga till mig
så gör det ingenting.
Jag vet inte heller vad jag ska säga till dig.
Om du ser mig le eller skratta,
tro inte att jag glömt mitt barn för en stund.
Det har jag inte,
det kan jag inte,
och kommer aldrig att göra.
Säg att jag ser ut att må bra idag.
Jag kommer att förstå vad du menar.
Jag börjar bli bra på att läsa mellan dina rader.
Om du träffar mig och tycker
jag ser upprörd eller ledsen ut,
så har du antagligen rätt.
Idag är det kanske en minnesdag för mig,
eller någon händelse har utlöst
en våg av sorg inne i mig.
Om du inte säger någonting
så tror jag att du inte bryr dig,
men om du skulle säga något,
kanske det gör allt värre.
Försök fråga mig om jag vill prata,
men bli inte förvånad om jag säger nej.
Det är svårt att göra rätt.
Ge inte upp mig, snälla ge inte upp.
Jag behöver dina försök,
hur små eller banala du än tycker att de är.
Jag behöver dina tankar.
Jag behöver dina böner.
Jag behöver din kärlek.
Jag behöver din envishet.
Jag behöver allt detta,
men framförallt vill jag bli behandlad som vanligt.
Som jag brukade bli, innan allt detta hände.
Men jag vet att det är omöjligt.
Den där obekymrade naiva personen
är borta för evigt,
och det sörjer jag också.
Det är svårt att göra rätt
Gårdagen 2 feb dagen då du skulle ha kommit =(
Vaknade och kände en tugnd i kroppen. Din pappa åkte i väg och tränade på morgonen. Gjorde i ordning oss och sen åkte till blomsteraffären och köpte en buket med röda rosor. Din pappa tyckte också att du skulle få en liten nalle som vi satte bland rosorna samt ett ljus som är format som ett hjärta.
Väl framme på minnelunden så blåste de en massa så de var svårt att tända ljuset men vi lyckades till slut. Satte ner rosorna i vatten och gick sen bort till dig. Ställde oss vid ett träd som vi tände ett ljus vid för några månader sen som har blivit ditt träd för oss. När vi väl stod där började tårarna att rinna. Tankarna kom tillbaka att vi hade sett fram emot denna dagen att få höra dig skrika och få med oss dig hem. Men tyvärr blev de inte så utan vi fick hälsa på dig på en minneslund i stället. Vilket vi verkligen inte hade några som helst tankar på när vi fick veta att vi väntade dig.
Men du är lika älskad för de vår son. Tittar på dina fötter varje dag och ser din vackra kropp framför mig som jag önskar så att jag kunde få tillbaka och bara ge en stor å varm kram och säga till dig personligen att jag älskar dig så.
Men en vacker dag kommer vi att träffas och då ska jag ta dig i min famn och aldrig släppa taget om dig.
Detta satte vi på graven:
// Mamma till världens finaste ängel
