Nenne

Då kom dagen som förändrade våra liv för alltid.
Vaknade på morgonen av att jag blödde. Ringde Specialist förlossingen och berättade vad som hade hänt. Fick till svar att jag skulle avvakta. Men dem orden har jag hört tillräckligt i mitt liv så jag strunade helt i de. Så vi satte oss i bilen. Helt omedvetna om hur dagen skulle sluta.

När vi väl kom fram fick vi sitta och vänta ca 1 timme innan en barnmoske kom och hämtade oss. Hon sa att de enda hon kunde göra för oss nu innan läkaren kom var att lyssna på hjärtljuden. Där var dem, de slog så fint. Lite av oron som släppte. Men jag fortsatte att blöd och blev lite mer hela tiden. Till slut efter ca 2 timmars väntan på läkaren så gjorde hon ett ultraljud och där låg han så fint och rörde på armar och ben samt hjärtat slog. Sen var de dags för undersökning och mitt iallt de jobbiga och oron så gick så klart lampan sönder. Fick pga av detta vänta ännu 10 min innan undersökningen kunde göras.

Läkaren tittade och kände. Nr hon väl tittade upp på oss så förstod jag att de var något som inte var som de skulle. Syntes på hela hennes ansiktsuttryck att de inte var något positivt. Och rätt hade jag också. Hon sa." De är tyvärr så att de kommer bli ett sent missfall, du är helt öppen ( alltså 10 cm som man ska vara när man föder barn). Då stannde tiden och hjärtat. Men sa jag, kan man inte stoppade de med att sy eller vad man nu kan göra. Då sa läkaren tyvärr är de försent för de, för jag känner redan fostersäcken då de är bara att avvakta och låta kroppen sköta detta själv, tyvärr. Då kom chocken, jag kunde inte gråta utan var bara jävligt arg och nästan skrek ut alla fula ord jag kunde komma på. Samt varför just vi? Vi som kämpat med att bli gravida? Varför varför. Vem är de som vill oss något ont? Vem vill testa hur mycket vissa personer tål och orkar med i loivet? Dessa frågor har gått varma i huvudet sedan vi fick beskedet.

Så vi fick ett eget rum och ringde våra föräldrar som kom efter bara någon timme. Låg där inne och önskade att jag snart skulle vakna ur min mardröm och att allt skulle vara som vanligt. När jag låg i sängen kunde jag känan hur han rörde på sig där inne i magen och visste då att de var sista gången jag skulle få känna den kittlande rörelsen. Hade moderkakan i framvägg vilket är som en stöttdämpare så jag hade endast känt någon enstaka spark av han, men hade ändå känt att han hade rört på sig i magen under dagarna.
Efter ca 2 timmar efter undersökningen så gick vattnet. Fick snart efter det värkar men mest i höften vilket även barnmorskan tyckte var väldigt märkligt att jag fick ont i höften. Vilket jag berättade för henne att jag haft hela graviditeten. Fick tillslut lite mer värkar men ville verkligen inte krysta eftersom jag ville ha kvar honom i magen och inte släppa taget. Fick under någon värk ett riktigt blodtrycksfall så jag var på väg att försvinna hade ett blodtryck på 80/55 brukar normalt ligga på 115-120/70. Fick då PVK (nål) och dropp så jag blev snart normal igen.
Men efter att de inte hade hänt något på ca 3 timmar fick jag dropp som skulle göra värkarna starkare. Eftersom jag inte ville krysta då jag hade egna värkar så avtog dem. Blödde en del under förlossningen. Men tillslut blev värkarna för starka för att orka hålla emot och lustgasen fick då komma fram. Efter 1 ½ timme med värkstimulerande dropp, började barnmorskan att trycka och hänga på magen för att få ut Malte då hon ville få de avslutat då jag hade blött en del som sagt. Men hon fick kalla till sig läkarna och få hjälp för att få ut Malte, då han hade vänt sig om och kom med fötterna först. Så kl 19.30 den 12 September föddes för underbara och vackra son Malte som en ängel och kommer alltid att vara våran ängel och älskade son.

Men de var inte slut på problem där utan moderkakan som ska komma ut av sig själv i en sista kryst, kom så klart inte ut från mig. Vilket blev att barnmorskan tyckte att jag skulle upp och få en snabb narkos för att ta ut moderkakan med tanke på att jag redan hade förlorat en hel del blod. Så de vara bara att efter ca 1 timme efter att Malte hade fötts så var de dags att rullas upp till operation för att få ut moderkakan. Vilket var en snabb narkos för jag var vaken efter bara 15 min. Den hade tydligen fastnat längst ner och pga av de kunde man inte krysta ut den. Så de var bara för läkaren att dra ut den med lite hådare tag.

Sen tillbaka till rummet. För att säga hej då till mamma, pappa och L:s mamma. Sen skulle man sova. Hur nu detta skulle funka efter denna hemska dagen. Fick efter några timmars försök till att somna en sömntablett. Men av den fick jag hallucinationer och såg stjärnor som dansade och träd som pratade och mycket mer konstigt. Men somnade nog tillslut några timmar tror jag. Vaknade på måndagen och önskade igen att allt var en dröm och att han var kvar i magen. Men verkligenheten kom snabbt tillbaka till en när man insåg att de inte var någon mardröm.

Till slut tog vi oss mod och ville se vår underbara ängel. Han var så perfekt och de vackraste jag sett. Redan då i v 20 kunde man sa att Malte var lik L men med min näsa och mun. Å dessa små underbara fötter och händer. Han såg så vacker och stillsam ut där han låg i träkorgen med vita filtar runt om. Innan vi valde att se honom hade vi fått in fotavtrycken på vår lilla ängel, de var inte större än min tumme. Men ändå helt perfekta och vackra. Som nu står på hyllan ovanför tv:n så vi ser dem varje dag. Maltes egna hylla.

Sen kom de jobbiga att man skulle ut från BB och gå till bilen, vilket man då var tvungen att gå förbi entreplan där de satt 3 nyförslösta mammor med deras nyfödda små söta bebisar. Inte driket vad man ville se just i detta läget. För just då ville man inte synas alls.

Sen när chocken hade lagt sig så på kvällen när vi kom hem så kom tankarna: Vad gjorde jag för fel? Vad har jag gjort eller inte gjort? Skulle jag ringt Barnmoskan när jag kände lite molande växtvärk? Men sista tiden var vi ju inne och kollade en gång i veckan för att jag hade en oro som sagt som aldrig försvann. Skulle jag iallafall bett läkaren som gjorde sista kontrollen veckan innan allt detta att han skulle ha gjort ett vaginaltultraljud? Fast han kollade ju så att livmodertappen var stängd och såg fin ut. Alla dessa frågor och funderingar har snurrat runt i huvudet.

Idag är de 2 månader sen som du lämnade oss. Vi som hade sett fram emot att bli tre o vi blev tre alldeles för tidigt o helt plötsligt var vi två igen, två själar som för alltid kommer och sakna den tredje. Men du kommer alltid att finnas i våra hjärtan och en vacker dag så kommer vi att få träffas igen och då är de för alltid.
Älskar dig så min son....
Massa pussar och kramar Mamma <3