Dagarna efter förlusten av Malte!!
Dagarna efter kändes som man levde i en egen liten värld. Vi hade riktigt inte än fattat vad som hade hänt. Utan önskade fortfarande att någon skulle väcka oss ur mardrömen. Så när man vaknade hemma och kände på magen så var den helt tom. Även om jag inte hade fått så stor mage vid den tiden så var den nästan redan bort bara någon dag efter förlossningen. Men jag kunde ändå känna den känsla som jag gjorde när Malte rörde sig i magen. Var nog mycket fantomkänsla som satt kvar. Så de var jobbigt att känna samma kittlande känsla som man gjorde söndagen den 12 sep. Då blev de verkligen påtagligt att de inte fanns någon kvar där inne.
När vi låg uppe på förlossningen kom kuratorn upp och började prata om begravning, om vi ville ha en egen eller om han skulle kremeras och hamna i kviberg. Allt snurrade redan och så kom hon upp och började prata om begravning å allt. Hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle behöva begrava mitt egna barn. Utan ett barn ska ju dö efter sin föräldrar. De enda vi kunde svara på var att vi inte ville att han skulle hamna i kviberg, utan närmare oss.
Kuratorn hjälpe oss att ta kontakt med sjukhuskyrkan ang begravning å allt.
Hemma orkade vi inte göra så mycket. Ville helst inte gå ut eller synas alls. Tur var att vi hade varandra, så vi kunde stötta varandra. Samt våra föräldrar som vi bara kunde ringa när som helst under dygnet. När en av oss var ledsen så var den andre stark och tröstade. Tog promenader på kvällarna då de var mörkare för att de skulle vara så lite folk som möjligt. Ibörjan åkte vi bara mellan lägenheten och våra föräldrar.
Man vaknade och tittade på de små fötterna varje morgon ( vilket vi fortfarande gör) som står på hyllan ovanför tv:n. De är så vackra de är de enda vi har kvar från vår älskade son. Samt bilderna på honom som vi tog på sjukhuset där han låg i den lilla korgen. Men ju fler dagar som gick desto mer kom verkligheten i kapp en och man började nu inse att de tyvärr inte var någon mardröm utan verkligheten.
Första dagarna man kollade på fötterna så rann bara tårarna ner för kinderna. Vissa dagar var jobbigare än andra.
Men på fredagen veckan efter skulle vi tillbaka till KK-huset för att jag skulle lämna prover, då jag hade så lågt Hb (blodvärde) efter förlossningen. Då kom ångesten att man skulle behöva gå in i de huset ännu en gång. Inte nog med att man skulle in i huset igen utan man skulle också in på dagvården där alla gravida går.
Så när vi kom dit fick vi sätta oss i sofforna och precis framför oss satt kvinnor som skulle ha vilken dag som helst. Men en maskin på magen som man hör hjärtljuden. Vilket var extremt jobbigt att höra och se på.
En morgon ringde G från sjukhuskyrkan och ville boka en tid ang hur vi skulle gå vidare med begravningen av Malte. Så kom dagen vi hade bestämt. Vi började berätta att vi vill ha honom nära oss. Så de fick bli i kungälv eller i Ale dit vi ska flytta. Så G som var en helt underbar människa ringde och kollade om de hade minneslundar där vi önskade. Sen frågade hon om vi ville ta farväl av Malte en gång till innan han skulle kremeras. Om vi ville de skulle de ske inne på obduktionen i något rum där. Men av den anledningen att jag arbeter i huset brevid obduktionen och ibland går för där. Så kände vi att de skulle vara alldeles för jobbigt för mig att koppla ihop sista avskeedet av Malte där. Så vi bestämde att vi hade sagt farväl inne på förlossningen. Även om vi ville skicka med något i kistan med honom. Vi hade ju inte hunnit köpa något än, så vi sa att vi ville skicka med något men vi inte hade bestämt vad än. Men som tur var så var de inte bråttom, utan vi hade ca 2 veckor på oss innan han skulle kremeras. Men bara av att sitta där och planera sitt barns begravning är något av de tuffaste jag någonsin gjort om inte de tuffaste. För här hade man gått och sett fram emot allt underbart som skulle ha kommit, och så vänds livet helt upp och ner på bara en dag.
Planeringen av minnestunden och namngivningen gick långsamt framåt. Vi ville inte ha en massa psalmer och sånger med. Utan bara en lätt och enkel namngivning och minnesstund på minneslunden som tillslut med Starrkär i Ale.
Får fortsätta skriva fortsättningen en annan dag, blir annars så långa inlägg...
Hoppas du har de bra där uppe min prins // Kramar Mamma
När vi låg uppe på förlossningen kom kuratorn upp och började prata om begravning, om vi ville ha en egen eller om han skulle kremeras och hamna i kviberg. Allt snurrade redan och så kom hon upp och började prata om begravning å allt. Hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle behöva begrava mitt egna barn. Utan ett barn ska ju dö efter sin föräldrar. De enda vi kunde svara på var att vi inte ville att han skulle hamna i kviberg, utan närmare oss.
Kuratorn hjälpe oss att ta kontakt med sjukhuskyrkan ang begravning å allt.
Hemma orkade vi inte göra så mycket. Ville helst inte gå ut eller synas alls. Tur var att vi hade varandra, så vi kunde stötta varandra. Samt våra föräldrar som vi bara kunde ringa när som helst under dygnet. När en av oss var ledsen så var den andre stark och tröstade. Tog promenader på kvällarna då de var mörkare för att de skulle vara så lite folk som möjligt. Ibörjan åkte vi bara mellan lägenheten och våra föräldrar.
Man vaknade och tittade på de små fötterna varje morgon ( vilket vi fortfarande gör) som står på hyllan ovanför tv:n. De är så vackra de är de enda vi har kvar från vår älskade son. Samt bilderna på honom som vi tog på sjukhuset där han låg i den lilla korgen. Men ju fler dagar som gick desto mer kom verkligheten i kapp en och man började nu inse att de tyvärr inte var någon mardröm utan verkligheten.
Första dagarna man kollade på fötterna så rann bara tårarna ner för kinderna. Vissa dagar var jobbigare än andra.
Men på fredagen veckan efter skulle vi tillbaka till KK-huset för att jag skulle lämna prover, då jag hade så lågt Hb (blodvärde) efter förlossningen. Då kom ångesten att man skulle behöva gå in i de huset ännu en gång. Inte nog med att man skulle in i huset igen utan man skulle också in på dagvården där alla gravida går.
Så när vi kom dit fick vi sätta oss i sofforna och precis framför oss satt kvinnor som skulle ha vilken dag som helst. Men en maskin på magen som man hör hjärtljuden. Vilket var extremt jobbigt att höra och se på.
En morgon ringde G från sjukhuskyrkan och ville boka en tid ang hur vi skulle gå vidare med begravningen av Malte. Så kom dagen vi hade bestämt. Vi började berätta att vi vill ha honom nära oss. Så de fick bli i kungälv eller i Ale dit vi ska flytta. Så G som var en helt underbar människa ringde och kollade om de hade minneslundar där vi önskade. Sen frågade hon om vi ville ta farväl av Malte en gång till innan han skulle kremeras. Om vi ville de skulle de ske inne på obduktionen i något rum där. Men av den anledningen att jag arbeter i huset brevid obduktionen och ibland går för där. Så kände vi att de skulle vara alldeles för jobbigt för mig att koppla ihop sista avskeedet av Malte där. Så vi bestämde att vi hade sagt farväl inne på förlossningen. Även om vi ville skicka med något i kistan med honom. Vi hade ju inte hunnit köpa något än, så vi sa att vi ville skicka med något men vi inte hade bestämt vad än. Men som tur var så var de inte bråttom, utan vi hade ca 2 veckor på oss innan han skulle kremeras. Men bara av att sitta där och planera sitt barns begravning är något av de tuffaste jag någonsin gjort om inte de tuffaste. För här hade man gått och sett fram emot allt underbart som skulle ha kommit, och så vänds livet helt upp och ner på bara en dag.
Planeringen av minnestunden och namngivningen gick långsamt framåt. Vi ville inte ha en massa psalmer och sånger med. Utan bara en lätt och enkel namngivning och minnesstund på minneslunden som tillslut med Starrkär i Ale.
Får fortsätta skriva fortsättningen en annan dag, blir annars så långa inlägg...
Hoppas du har de bra där uppe min prins // Kramar Mamma
Kommentarer
Postat av: Christèl
Å Starrkärr... där är så vackert! Där har jag varit och tänt ljus....
Trackback
