Dagen då vårt mirakel kom till världen!!
Igår var det exakt ett år sen vårt mirakel kom till världen, 12 veckor för tidigt efter ett akut kejsarsnitt- Då hon blev för påverkad av alla värkar jag hade. Så kl 10.53 den 5 Juni tog hon sina första andetag å skrek så fint. Minns att jag låg på operationsbordet och narkossköterskan tittade på mig och sa: Hör du va fint det låter. Då dem öppnade dörren in till rummet där hon låg i en öppen kuvös med massa personal runt sig.
Mina tårar bara rann då jag äntligen fick höra mitt barn skrika, men samtidigt tårar av rädsla för allt som kunde hända med tanke på att hon va så liten å kom så tidigt. Hon vägde 1120 g och var 37 cm lång.
Fick se henne en snabbis då dem körde vägen förbi mig innan dem åkte upp till neo med henne. Men L fick vara med hela tiden. Så han följde med upp och fick hålla i henne när hon skulle flyttas över till kuvösen. Medan jag låg kvar på operationsbordet.
Efter några timmar kom barnläkarna och knackade på dörren. Då tror jag att jag nästan satte hjärtat i halsgroppen. Var så rädd att dem skulle komma med dåliga nyheter. Dem vill bara berätta för oss att dem hade behövt lägga henne i respirator då hon inte orkade andas på egen hand längre.
Fick till slut rulla upp å titta på min lilla tjej. Låg kvar i sängen trotts att jag ville åka rullstol, men det fick jag inte av barnmorskan. Hon var så fin trotts alla slangar och allt. Men det var svårt att ta in att det var min dotter som låg där inne i kuvösen. Även då alla personal sa grattis. Får erkänna att det tog några dagar att inse och våga ta till sig att det var min dotter som var där. Var nog mycket rädsla i det hela. Var så rädd att minsta henne också.
Första natten sov jag inte mycket, utan låg och lyssnade på allt, så fort det gick förbi någon trodde jag att dem skulle komma och knacka på våran dörr inne på BB för att komma med någon dålig nyhet. Men somnade väl till i några timmar.
Mina tårar bara rann då jag äntligen fick höra mitt barn skrika, men samtidigt tårar av rädsla för allt som kunde hända med tanke på att hon va så liten å kom så tidigt. Hon vägde 1120 g och var 37 cm lång.
Fick se henne en snabbis då dem körde vägen förbi mig innan dem åkte upp till neo med henne. Men L fick vara med hela tiden. Så han följde med upp och fick hålla i henne när hon skulle flyttas över till kuvösen. Medan jag låg kvar på operationsbordet.
Efter några timmar kom barnläkarna och knackade på dörren. Då tror jag att jag nästan satte hjärtat i halsgroppen. Var så rädd att dem skulle komma med dåliga nyheter. Dem vill bara berätta för oss att dem hade behövt lägga henne i respirator då hon inte orkade andas på egen hand längre.
Fick till slut rulla upp å titta på min lilla tjej. Låg kvar i sängen trotts att jag ville åka rullstol, men det fick jag inte av barnmorskan. Hon var så fin trotts alla slangar och allt. Men det var svårt att ta in att det var min dotter som låg där inne i kuvösen. Även då alla personal sa grattis. Får erkänna att det tog några dagar att inse och våga ta till sig att det var min dotter som var där. Var nog mycket rädsla i det hela. Var så rädd att minsta henne också.
Första natten sov jag inte mycket, utan låg och lyssnade på allt, så fort det gick förbi någon trodde jag att dem skulle komma och knacka på våran dörr inne på BB för att komma med någon dålig nyhet. Men somnade väl till i några timmar.
Kommentarer
Trackback
