Alva busar hos pappa :)
Första dagarna i vår prinsessas liv
Måndagen 6/6.
När vi kom upp till neo var man allt nervös för att se hur hon mådde. Men hon hade skött sig bra och Respiratorn skulle hon få komma ur på förmiddagen. Blev sen lagt i CPAP, vilket hon tyckte var skönare. Hon hade även börjat få mat 2 hela ml som hon fick via en V-sond. Idag fick vi äntligen hålla i vår flicka. Men man skulle sitta tre timmar i sträck då det tar mkt kaft på dem små att flytta ut dem. Det ska även vara hud mot hud så kallad kängrumetod. Men det var mysigt. Det enda jobbiga var att man inte fick klappa henne, utan man var tvungen att hålla still handen för om du klappade som man brukar göra med bebisar. Gjorde man det på A så slutade hon andas för att det är obehagligt samt att det gör ont då dem har så tunn hud. Men som sagt det var väldigt mysigt.
Tisdag 7/6
Hon har hade en bra dag. Fick komma ut ur kuvösen och sitta hos oss båda två idag. Även ökat maten till 6 ml var tredje timme. Hon va ett matvrak redan från början och skrek ca 30 min innan det var dags för mat.
Onsdag 8/6
Idag fick vi beskedet att vi till största sannolikhet skulle flyttas till NÄL =( pga av platsbrist (som vanligt) men även att dem inte riktigt visste var vi tillhörde.
Idag fick A komma ur CPAP:EN och det klarade hon fin fint =). A:s mormor fick även komma in en snabbis och kolla på henne. Hon fick då sin första nalle som vi satte vid kuvösen.
Torsdag 9/6
Hon hade under natten börjat syresätta sig lite sämre och fick då en grimma med syrgas. Samt gjort en del apnér (då hon slutade andas), vilket är väldigt vanligt hos förtidigt födda barn då allt är så omoget. Det var idag som vi fick veta att A skulle bli flyttad till NÄL redan imorn förmiddag.
På kvällen var A lite tröttare än vanligt. Men som nyblivna föräldrar och speciellt till ett prematurt barn så visste vi ju inte så mkt. Utan trodde att hon kankse va trött för att hon vart utan CPAP:EN så länge.
Dessa dagarna kändes det inte allt så jobbigt att ha fått en flicka prematurt. Men tiden efter flytten blev verkligen en berg och dalbanan =(. Sitter just i detta å pratar med andra mammor som också inte är nöjda med vården på NÄL å att man håller på att flytta prematura barn fram och tillbaka till sjukhus pga av platsbrist och andra dåliga bortförklaringar. Att man inte ens kan låta dessa små barn få ligga kvar på samma ställe tills det att dem skulle ha kommit eller tills dem vissar att dem är riktigt stabila. Nää då flyttar man dem som behöver mest vård och mest lugn å ro som inte ens är färdig utvecklade, som skulle ha de lugnt å skönt i mammans mage. Inte konsigt att 10% av alla barn som flyttas mellan sjukhusen vår men för livet.
Vilket jag tror att A inte hade fått om vi hade fått vara kvar på Östra. Tror att hennes lungor hade varit mkt bättre om vi fått stanna kvar. Jag tror att infektionen inte skulle ha tagit så hårt på henne om hon inte hade behövt flytta på sig bara 5 dagar gammal.
Ångrar så att jag inte stod på mig och krävde att få vara kvar =(.
Skriver om flytten imorn. Blir ett långt inlägg. Orkar inte det nu.
skulle ladda upp en bild men det ville inte fungera idag. Får bli imorn i stället.
När vi kom upp till neo var man allt nervös för att se hur hon mådde. Men hon hade skött sig bra och Respiratorn skulle hon få komma ur på förmiddagen. Blev sen lagt i CPAP, vilket hon tyckte var skönare. Hon hade även börjat få mat 2 hela ml som hon fick via en V-sond. Idag fick vi äntligen hålla i vår flicka. Men man skulle sitta tre timmar i sträck då det tar mkt kaft på dem små att flytta ut dem. Det ska även vara hud mot hud så kallad kängrumetod. Men det var mysigt. Det enda jobbiga var att man inte fick klappa henne, utan man var tvungen att hålla still handen för om du klappade som man brukar göra med bebisar. Gjorde man det på A så slutade hon andas för att det är obehagligt samt att det gör ont då dem har så tunn hud. Men som sagt det var väldigt mysigt.
Tisdag 7/6
Hon har hade en bra dag. Fick komma ut ur kuvösen och sitta hos oss båda två idag. Även ökat maten till 6 ml var tredje timme. Hon va ett matvrak redan från början och skrek ca 30 min innan det var dags för mat.
Onsdag 8/6
Idag fick vi beskedet att vi till största sannolikhet skulle flyttas till NÄL =( pga av platsbrist (som vanligt) men även att dem inte riktigt visste var vi tillhörde.
Idag fick A komma ur CPAP:EN och det klarade hon fin fint =). A:s mormor fick även komma in en snabbis och kolla på henne. Hon fick då sin första nalle som vi satte vid kuvösen.
Torsdag 9/6
Hon hade under natten börjat syresätta sig lite sämre och fick då en grimma med syrgas. Samt gjort en del apnér (då hon slutade andas), vilket är väldigt vanligt hos förtidigt födda barn då allt är så omoget. Det var idag som vi fick veta att A skulle bli flyttad till NÄL redan imorn förmiddag.
På kvällen var A lite tröttare än vanligt. Men som nyblivna föräldrar och speciellt till ett prematurt barn så visste vi ju inte så mkt. Utan trodde att hon kankse va trött för att hon vart utan CPAP:EN så länge.
Dessa dagarna kändes det inte allt så jobbigt att ha fått en flicka prematurt. Men tiden efter flytten blev verkligen en berg och dalbanan =(. Sitter just i detta å pratar med andra mammor som också inte är nöjda med vården på NÄL å att man håller på att flytta prematura barn fram och tillbaka till sjukhus pga av platsbrist och andra dåliga bortförklaringar. Att man inte ens kan låta dessa små barn få ligga kvar på samma ställe tills det att dem skulle ha kommit eller tills dem vissar att dem är riktigt stabila. Nää då flyttar man dem som behöver mest vård och mest lugn å ro som inte ens är färdig utvecklade, som skulle ha de lugnt å skönt i mammans mage. Inte konsigt att 10% av alla barn som flyttas mellan sjukhusen vår men för livet.
Vilket jag tror att A inte hade fått om vi hade fått vara kvar på Östra. Tror att hennes lungor hade varit mkt bättre om vi fått stanna kvar. Jag tror att infektionen inte skulle ha tagit så hårt på henne om hon inte hade behövt flytta på sig bara 5 dagar gammal.
Ångrar så att jag inte stod på mig och krävde att få vara kvar =(.
Skriver om flytten imorn. Blir ett långt inlägg. Orkar inte det nu.
skulle ladda upp en bild men det ville inte fungera idag. Får bli imorn i stället.
Dagen då vårt mirakel kom till världen!!
Igår var det exakt ett år sen vårt mirakel kom till världen, 12 veckor för tidigt efter ett akut kejsarsnitt- Då hon blev för påverkad av alla värkar jag hade. Så kl 10.53 den 5 Juni tog hon sina första andetag å skrek så fint. Minns att jag låg på operationsbordet och narkossköterskan tittade på mig och sa: Hör du va fint det låter. Då dem öppnade dörren in till rummet där hon låg i en öppen kuvös med massa personal runt sig.
Mina tårar bara rann då jag äntligen fick höra mitt barn skrika, men samtidigt tårar av rädsla för allt som kunde hända med tanke på att hon va så liten å kom så tidigt. Hon vägde 1120 g och var 37 cm lång.
Fick se henne en snabbis då dem körde vägen förbi mig innan dem åkte upp till neo med henne. Men L fick vara med hela tiden. Så han följde med upp och fick hålla i henne när hon skulle flyttas över till kuvösen. Medan jag låg kvar på operationsbordet.
Efter några timmar kom barnläkarna och knackade på dörren. Då tror jag att jag nästan satte hjärtat i halsgroppen. Var så rädd att dem skulle komma med dåliga nyheter. Dem vill bara berätta för oss att dem hade behövt lägga henne i respirator då hon inte orkade andas på egen hand längre.
Fick till slut rulla upp å titta på min lilla tjej. Låg kvar i sängen trotts att jag ville åka rullstol, men det fick jag inte av barnmorskan. Hon var så fin trotts alla slangar och allt. Men det var svårt att ta in att det var min dotter som låg där inne i kuvösen. Även då alla personal sa grattis. Får erkänna att det tog några dagar att inse och våga ta till sig att det var min dotter som var där. Var nog mycket rädsla i det hela. Var så rädd att minsta henne också.
Första natten sov jag inte mycket, utan låg och lyssnade på allt, så fort det gick förbi någon trodde jag att dem skulle komma och knacka på våran dörr inne på BB för att komma med någon dålig nyhet. Men somnade väl till i några timmar.
Mina tårar bara rann då jag äntligen fick höra mitt barn skrika, men samtidigt tårar av rädsla för allt som kunde hända med tanke på att hon va så liten å kom så tidigt. Hon vägde 1120 g och var 37 cm lång.
Fick se henne en snabbis då dem körde vägen förbi mig innan dem åkte upp till neo med henne. Men L fick vara med hela tiden. Så han följde med upp och fick hålla i henne när hon skulle flyttas över till kuvösen. Medan jag låg kvar på operationsbordet.
Efter några timmar kom barnläkarna och knackade på dörren. Då tror jag att jag nästan satte hjärtat i halsgroppen. Var så rädd att dem skulle komma med dåliga nyheter. Dem vill bara berätta för oss att dem hade behövt lägga henne i respirator då hon inte orkade andas på egen hand längre.
Fick till slut rulla upp å titta på min lilla tjej. Låg kvar i sängen trotts att jag ville åka rullstol, men det fick jag inte av barnmorskan. Hon var så fin trotts alla slangar och allt. Men det var svårt att ta in att det var min dotter som låg där inne i kuvösen. Även då alla personal sa grattis. Får erkänna att det tog några dagar att inse och våga ta till sig att det var min dotter som var där. Var nog mycket rädsla i det hela. Var så rädd att minsta henne också.
Första natten sov jag inte mycket, utan låg och lyssnade på allt, så fort det gick förbi någon trodde jag att dem skulle komma och knacka på våran dörr inne på BB för att komma med någon dålig nyhet. Men somnade väl till i några timmar.
Minnen från förra året
Idag för exakt ett år sen låg vi inne på specialförlossningen hade precis fått ett dropp som skulle stanna av värkarna. Det hade nog precis stängts av vid denna tiden. Då hade jag inte så mkt värkar/sammandragningar. Men det höll bara någon timme innan sammandragningarna började igen. Sen på kvällen började jag få ont i magen igen. Men inte så farligt så man trodde att något var fel. Samt att sammandragningarna kom ca var 20 min. Vilket inte barnmorskan tyckte va konstigt heller.
Så jag fick 2 st panodil och somnade sen gott.
Har det mycket bättre å lugnare nu. Sitter nu i soffan å precis ätit jordgubbar =)
Men minnena spelas upp i huvudet och alla tankar som vanligt vad man hade kunnat gjort annorlunda. Men tror dock inte att hon hade stannat så många dagar till även om jag hade åkt in på torsdagen den 2 juni när jag tyckte att det tryckte på lite neråt i några sammandragningar den kvällen. Men tänkte då att det var nog igen fara, eller att jag kanske skulle bett att få göra ett CTG på kvällen/natten till lördagen när jag hade ont i magen (nästan som mensvärk fast ändå inte). Vilket jag hade sagt till mig själv att jag skulle söka eller göra något när jag kände mensvärksliknade smärta, eftersom jag hade typ mensvärk 2 dagar innan Malte kom. Men när man väl är i samma sits så blir man så osäker och eftersom jag var på sjukhuset å precis nästan hade gjort ett CTG så sa jag bara att jag hade ont i magen å inte att det kändes som lätt mensvärk. Men men, som sagt tror att hon bara hade stannat några dagar till då jag hade så höga njurvärden å va svullen. Så dem hade nog fått ta ut henne ganska snabbt ändå eftersom dem misstänkte havandeskapsförgiftning.
Men nu njuter vi av livet tillsammans med vårt mirakel.
Så jag fick 2 st panodil och somnade sen gott.
Har det mycket bättre å lugnare nu. Sitter nu i soffan å precis ätit jordgubbar =)
Men minnena spelas upp i huvudet och alla tankar som vanligt vad man hade kunnat gjort annorlunda. Men tror dock inte att hon hade stannat så många dagar till även om jag hade åkt in på torsdagen den 2 juni när jag tyckte att det tryckte på lite neråt i några sammandragningar den kvällen. Men tänkte då att det var nog igen fara, eller att jag kanske skulle bett att få göra ett CTG på kvällen/natten till lördagen när jag hade ont i magen (nästan som mensvärk fast ändå inte). Vilket jag hade sagt till mig själv att jag skulle söka eller göra något när jag kände mensvärksliknade smärta, eftersom jag hade typ mensvärk 2 dagar innan Malte kom. Men när man väl är i samma sits så blir man så osäker och eftersom jag var på sjukhuset å precis nästan hade gjort ett CTG så sa jag bara att jag hade ont i magen å inte att det kändes som lätt mensvärk. Men men, som sagt tror att hon bara hade stannat några dagar till då jag hade så höga njurvärden å va svullen. Så dem hade nog fått ta ut henne ganska snabbt ändå eftersom dem misstänkte havandeskapsförgiftning.
Men nu njuter vi av livet tillsammans med vårt mirakel.
Lager 157 & fixa inför 1 års kalas :)
Idag blir det en tur till lager 157 för att hjärtat behöver lite nya kläder. Skulle med behöva det men han får gå först denna gången då han inte handlar så mkt kläder annars. Hittar nog något fint till lilla A också ;)
Sen blir det hem å städa. Ska ha kalas för A imorn då hennes kompisar kommer å grattar henne. Hon fyller ju på tisdag, men vi valde att ha kalaset innan för vännerna. Släkten kommer den 6 juni.
Så nu ska vi gör oss i ordning för att snart åka iväg.
