Nenne

Suttit och kollat på drömmen om ett barn på tv3play nu. Jag kan verkligen känna med alla personer som är med där om hur stark längtan efter barn är.
Våran resa för att få Malte & Alva har varit exakt lika dan som många av paren i programmet. Det var nära att jag anmälde mig och L till programmet faktiskt.

Våran resa började vintern 07/08 då vi tyckte det var lite konwtigt att inget hade hänt när vi inte hade något skydd alls. Då jag inte kan äta p-piller pga av mina mediciner för levern. Jag ringde då gyn och berättade som det var. Dem tyckte också att det var konstigt att de inte hade blivit någon graviditet på så många år. Vi fick lämna alla olika sorters prover både jag och L.
Men under tiden som vi väntade på svaren och hade fått reda på några så hände det overkliga att vi lyckades bli spontant gravida. Lyckan var total. Jag gjorde då praktik på Kungälvs sjukhus och tyckte det var så konstigt att jag var konstant hungrig. Kunde äta gröt till frukost men efter bara 1 timme så var jag jättehungrig igen. Då sa min handledare och en annan sjuksköterska att jag kanske va gravid. Nej nej sa jag. Men så hade jag lite ont på höger sida. Så efter några dagar så blev nyfiken förstor jag gjorde ett gravtest på kvällen. Vilket visade väldigt svagt positivt. Ringde L som var i borlänge på utbildning och berättade den roliga nyheten.
Samtidigt fick vi tillbaka svaren på proverna och det var inget fel på varken mig eller L.

Men smärtan i höger sida försvann aldrig och började bli värre dessutom. Ringde över allt men fick alltid till svar att det gör ont att vara gravid och att man kan ha ont i sidorna tidigt i graviditeten. Men så en dag började jag blöda. Blev jätteorolig och ledsen. Tänkte direkt på missfall. Avvaktade någon dag. Men så en dag när jag och min mamma var ute och handlade lite och jag skull sätta mig i bilen fick jag så ont i höger sida att jag inte kunde röra mig. Kunde inte lyfta benet utan det va som att de var något som gick sönder inne i magen. Kunde inte hålla tårarna tillbaka så ont gjorde det. Åkte in till gynakuten dagen efteråt då jag fortfarande blödde. Men dem inte kunde se något i livmodern och sa att det troligen var ett missfall eller att jag var väldigt tidigt i graviditeten tidigare än jag trodde. Men lämnde ett hormonprov och skulle sen komma tillbaka för att lämna ett om 2 dagar igen. Gjorde det och när jag ringde dagen efteråt ville läkaren som kollat på provsvaret att jag skulle komma in för att de hade sjunkigt så konstigt. För på vanligt missfall sjunker det väldigt snabbt hormonvärdet. Vilket mitt inte hade gjort. Så in igen för en ny titt. Läkaren såg fortfarande inget utan sa att det nog var ett vanligt missfall. Han såg dock att jag hade lite vätska bakom livmorden. Även denna läkaren vill att jag skulle komma tillbaka om 2 dagar för att göra en ny koll. Träffade då en väldigt bra läkare som sa att jag hade en del vätska fortfarande bakom livmodern. Han mätte och gick ut och pratade med en kollega. Kom sen tillbaka och sa att dem misstänkte att jag kunde ha fått ett utomkvedshavandeskap (att ägget fastnat i äggledaren och att den gått sönder). Så jag skulle dagen efteråt få en operationstid för titthål. Men på kvällen samma dag fick jag jätteont igen i magen så vi åkte in till avdelningen.
Men vätskan hade inte blivit mer utan jag fick stanna över natten. Dem tog mig direkt på morgonen.

På uppvaket efter operationen kom läkaren fram till mig och sa att äggledaren var helt sönder sprucken. Där av den hemska smärtan i bilen och dagarna innan. Hon berättade även att det hade blivit ett misstag. Skit tänkte jag fick dem ta bort allt. Då berättade hon att när dem skulle sticka ner kameran vid naveln så hade hon stuckit ner den genom min tunntarm. Så i stället för en enkel titthållsoperation fick dem öppna mig som ett ankare, för att lösa alla sammanväxningar och sy ihop tarmen. Dem fick tillkalla tarmkirurger för att lösa allt. Denna läkaren som gjorde operationen/misstaget pratade bara med mig på uppvaket kom aldrig till mig på avdelningen och bad om ursäkt utan skickade andra läkare för att fråga hur jag mådde och att hon var hemskt ledsen över vad som hänt. Vilket jag tyckte/tycker än idag är väldigt fegt gjort att inte kunna stå för sina misstag och erkänna dem till patienten när man är helt klar utan säga de på uppvaket när man fortfarande är groggy och full med smärtstillande. Hoppas aldrig att jag får denna läkaren igen.

Efter detta så var de sagt att om man inte lyckats bli gravid inom ett år på naturligväg så skulle man få hjälp. Så efter ca 9 mpnader tog jag kontakt med läkaren som vi haft innan vi blev spontant gravida och sa att de fortfarande inte hänt något. Så hon skickade en remiss till Sahlgrenskas IVF klinik. Fick reda på att vi skulle komma dit i Maj. Men eftersom vi kom i Maj och de finns så ont om tider inom vården så skulle inget hända fören efter sommaren. Men förhoppningarna fanns ju att de skulle ta sig själv under sommaren. Men månaderna gick och inget hände =(.

Så kom äntligen Augusti och jag började med nässprayen som skulle göra så att jag kom in i klimateriet för att ta ner alla hormoner på noll. Efter två veckor med nässpray och provtagning fick jag äntligen börja med hormonsprutorna som skulle göra att jag började bilda äggblåsor. Efter ca 10 dagar med dem så var det äntligen dags för äggplock att dem tar ut äggen. Sen skulle dem ligga och befruktas och odlas så efter 2 dagar får man komma tillbaka för att få ett ägg tillbaka in i livmodern. Vi fick tre fina ägg och två som då sparades i frysen. Sen får man vänta 18 dagar innan man får göra ett gravtest för att se om ägget fastnat och blivit en graviditet. Under tiden så tar man graviditetshormoner för att kroppen ska fatta att en graviditet är på gång. Dessa startar man med samma kväll som man tagit ut äggen. Men tyvärr så visade gravtestet negativt. Så då fick vi vänta en mensturation för att sedan få sätta in ett av dem frywta äggen. Men tyvärr så ville detta ägget heller fastna. ännu en väntan på mens för att sen se om de sista ägget skulle fungera. Men tyvärr så klarade inte de ägget upptiningen, så det blev inget alls =(.

Så nu var det bara att börja om med alla hormoner igen. Denna gången fick vi bara ett toppen ägg som dem säger. Så vi höll tummarna och jag tog det riktigt lugnt. Så efter 18 dagar så visade gravtestet ett plus. Vi kunde inte tro att det var sant. Och efter att ha varit på ett tidigt ultraljud på IVF för att se så att allt såg normalt ut, vilket det gjorde. Sa läkaren att när det ser så här bra ut i denna veckan så är det 95% att de går hela vägen. Men Tyvärr så gjorde det ju inte de för oss. För detta guldägg var ju lilla Malte. Som jag skrivit om tidigare som kom i v 19 + 3.

Så när man berättade om Malte så fick man nästan alltid till svar att: Ni är så unga. Det kommer komma snart igen. Men då nästan inga visste våran resa och att det inte bara är att skaka på kalingarna för att bli gravid var verkligen Maltes förlust riktigt tung. Vilket det absolut hade varit om det varit en spontant graviditet också. Men nu visste vi att vi var tvungna att gå igenom alla hormoner och orolig väntan igen. Då detta var vårt sista lanstningsförsök. Man får 3 hela försök inom landstinget (gratis) sen får man söka privat och betala.
Så efter 2 måander var jag igång igen med hormonerna. Denna gången fick vi också bara ett gludägg totts att dem fick ut 15 ägg. Men vi valde att odla en dag extra för att det skulle vara samma läkare som satte tillbaka ägget som blev Malte. Fick för mig att han gjorde på ett speciellt sätt.
Så dagen innan julafton fick vi ännu ett positivt gravtest. Men även nu en graviditet med mycket oro och känslor om den skulle sluta samma som med Malte. Men som ni vet så klarade vi oss hela vägen till v 28 +1. Då lilla Alva tittade ut. Men fortfarande fanns oron att mista henne också då hon var förtidigt född. Men nu sitter vi här med våra väldigt efterlängtade skatt och drömmen om ett barn för oss blev till slut sann, Trotts mycket hormoner, glädje och tårar.

Så jag vet exakt vad dem på tv går igenom. Varje gång jag kollar på det så kommer alla känslor tillbaka och man känner igen sig i nästan allt dem säger. Specillt när alla runt en blir gravida och man själv kämpar på som bara den eller fråga om ska inte ni ha barn snart? Då ville man bara skrika ut jo de vill vi men det är ingen lätt resa. Men jst då kände vi att det hade blivit för stor press på oss om alla hade vetat att vi höll på med IVF. Men kände nu när allt är bra skriva och förklara att våra resa för att få våra två underbara barn inte varit smärtfri och lätt.

Oj vilket långt inlägg.