Nenne

Allt började med att vi plusade den 31 Maj. Lyckan var total och man började redan se framåt åt att bli föräldrar.
Var som dem flesta är lite nojiga över att få missfall innan vecka 12. Till slut kom vecka 12 och en del av oron släppte. Men runt v12 fick jag ett gallstens anfall som gjorde att mina levervärden gick upp och blev lite orolig att de var graviditeten som redan hade börjat krångla med levern. Men leverväderna gick ner och blev normala men hade någon slags oro som inte gick över ändå.

Åkte in 3 vekor innan Malte föddes var då i v 17  till gynakuten för att kolla flytningar som var konstiga. Men allt var okej då. Vilket var skönt och den tydliga oron försvann och man kunde slappna av att allt var okej med Malte i magen (vilket vi inte visste då). Men oron som jag inte kunde styra över kom tillbaka omedvetet och hur jag än försökte tänka att allt är ju bra så. Så fanns oron alltid där bak någonstans. Men bara 2 veckor ( var då i v 19) efter de var de dags att åka till gynakuten igen för konstiga flytningar. Denna gången såg allt också tipp topp ut och Malte låg där inne och sprakade. Detta var veckan innan vi misste han.

Tisdagen den 7 Sep var vi på Rutin-ultraljud och allt såg även då tipp topp ut. Alla organ var ua och han var så stor som han skulle vara. Så då kunde man verkligen slappna av då allt såg helt okej. Men oron fanns hela tiden i bakgrunden som jag inte kunde styra över.

Dagarna fram till söndagn den 12 sept mådde jag bra. Hade inge som helst aning eller varningar på vad som skulle komma att hända på söndag morgon.